Sedan mitten av sextiotalet, när experimenten med LSD och andra psykedeliska droger kom att flyttas från psykiatriska institutioner och kliniker till människors egna hem och offentliga platser, har rollen för yrkesverksamma inom psykiatri omdefinierats drastiskt. Istället för att vara en förtrupp som experimenterar och forskar har de blivit några som tar hand om offren från den psykedeliska scenen. Den här utvecklingen har bidragit till att de yrkesverksamma inom området har ändrat sin fokus från drogernas terapeutiska potential till deras avigsidor. Den tydligt känslomässiga debatten har fått professionella att börja se på LSD så som sensationsjournalisterna ser på det. Vetenskapliga fakta har satts åt sidan. Som en konsekvens har olycksfallen i samband med LSD-experiment tolkats som att det handlar om drogens inneboende effekter, inte att användaren skulle vara oansvarig och oförståndig.

Restriktiva lagar har praktiskt taget förstört chanserna för forskning runt psykedeliska substanser men är inte speciellt effektiv när det gäller att hindra folk att experimentera med drogerna på egen hand. Medan det går att få tag på psykedeliska droger av tvivelaktig kvalité på gatan så är det näst intill omöjligt för en vetenskapsman att få tillstånd till att forska på drogen. Det sätter forskarna i en mycket paradoxal situation; de förväntas kunna hjälpa till på ett område som de inte får forska inom. Den stora andelen användare av psykedeliska droger och det relativt stora antalet problem förknippat med det, kontrasterar stort mot både professionella och allmänhetens kunskap om fenomenet.

De praktiska konsekvenserna är mycket allvarliga. Nödsituationer som uppkommer behandlas på ett sätt som är ineffektivt eller till och med skadligt. Krisingripande vid psykedeliska sessioner och behandling av långsiktiga biverkningar orsakade av självexperiment förtjänar extra uppmärksamhet. Mycket av denna information har presenterats tidigare i boken men problemet förtjänar ett eget område så jag summerar kort problematiken här.

Den psykedeliska krisens karaktär och dynamik

Det är absolut nödvändigt att förstå den psykedeliska upplevelsen för att effektivt kunna ingripa vid en kris. En svår LSD-upplevelse handlar om, i fallen där individen inte missbrukar drogen kontinuerligt, en potentiell sjukdomsalstrande matris i individens undermedvetna. Om detta hanteras rätt kan man få stor behållning av en kris och det kan bidra med att man förändrar sin personlighet på ett avgörande sätt. Precis som en dålig behandling kan leda till psykiska skador och psykotiska tillstånd.

Innan vi diskuterar den svåra upplevelsen som inträffar under psykedeliska sessioner, vad det beror på och vad man kan göra åt det så ska vi sammanfatta LSDs grundläggande karaktär. LSD skapar inte ett typiskt drogat tillstånd med vissa tydliga karaktäristika. Den beskrivs bäst som en katalysator eller förstärkare av psykiska processer som förmedlar vad som finns undangömt i vårt inre. Det aktiverar alltså receptorer för undermedvetet material och plockar fram dess innehåll så vi får en chans att uppleva det på ett direkt sätt.

En person som tar drogen kommer inte att uppleva ett drogrus på vanligt vis, utan en fantastisk resa in i sitt eget inre. Vad som händer under denna resa - bilder, känslor, tankar och psykosomatiska processer - ska tolkas som manifestationer av latenta processer i vårt eget psyke, inte som symptom på droginducerad psykos. Under påverkan av LSD ökar känsligheten för externa faktorer och omständigheter. Dessa utomfarmakologiska influenser involverar alla de faktorer som man vanligtvis refererar till som "set och setting": subjektets förståelse av effekterna och meningen med intaget, den generella inställning till upplevelsen och de fysiska och interpersonella elementen i situationen. Således skildrar LSD-upplevelsen antingen en patogen konstellation i subjektets omedvetna, traumatiska omständigheter eller en kombination av de båda.

Det ideala tillståndet för en LSD-session är en enkel, säker och vacker fysisk omgivning tillsammans med en interpersonell miljö som är trygg. En negativ LSD-upplevelse i denna miljö kan ses som psykologiskt arbete med de traumatiska delarna av ens undermedvetna. Det är viktigt att man uttrycker allting som sker under en LSD-session och helt lever ut upplevelsen. I psykedeliska sessioner där subjektet försöker avbryta processen skapas det obalans i den basala dynamiken i det undermedvetna. Drogen har försvagat skyddsmekanismerna men det undermedvetna material som släpps fritt blir aldrig genomarbetat och integrerat. Sådana sessioner tenderar att skapa förlängda och fördröjda effekter (inkl. flashbacks).

Det enda sättet att underlätta integrationen och slutförandet av en LSD-session är att fortsätta arbetet med synliggörandet av latenta processer, med eller utan psykedeliska droger. Det är viktigt att poängtera att ruset i stor utsträckning begränsas av det egna jaget; en överväldigande majoritet av alla svåra upplevelser i samband med psykedeliska droger löser sig spontant. Det är faktiskt så att de stadier av sessionen som är mest dramatiska och intensiva oftast ger mest i slutänden. Att använda lugnande medel mitt under en psykedelisk session är ett allvarligt fel och kan vara skadligt. Det tenderar att förhindra den naturliga upplösningen av den svårartade känslomässiga eller psykosomatiska gestalten och att "frysa" upplevelsen i en negativ fas. Det enda konstruktiva förhållningssättet är att bistå med grundläggande skydd och stöd till subjektet. Det minsta man kan göra är att inte ingripa och störa processen.

Efter denna korta introduktion kan vi återvända till problemet med komplikationer i samband med oövervakade självexperiment med psykedeliska droger. Även ifall de grundläggande principerna upptäckta under kliniska försök med LSD är direkt applicerbara på krissituationen är det viktiga att understryka de basala skillnaderna mellan de två situationerna. I medicinsk forskning är LSD farmakologiskt helt ren och kvalitén kan avgöras helt säkert. Det gäller inte den LSD som finns på den svarta marknaden där endast en bråkdel av gatuproverna är relativt ren LSD. En stor del innehåller varierande grad av föroreningar och spår av andra droger. I vissa av de gatuprov som analyserats av labb har forskare upptäckt amfetaminer, STP, PCP, stryknin, benactyzine och till och med spår av urin. Det har funnits exempel på där påstådd LSD innehöll kombinationer av ovanstående substanser och ingen LSD överhuvudtaget. Den dåliga kvalitén på många av gatuproverna är säkerligen ansvarig för en del av de ogynnsamma effekterna som sker i kontexten av oövervakade självexperiment. Dessutom kan osäkerheten angående kvalité och dos ha en negativ inverkan på subjektets förmåga att klara av obehagliga upplevelser eftersom de tolkas som ett tecken på giftighet eller överdos snarare än manifestationer av ens eget undermedvetna.

Emellertid är kvalitén på drogen och osäkerheten runt det endast ansvarig för en relativt liten del av alla negativa reaktioner på LSD. Det råder inget tvivel om att de utomfarmakologiska elementen, som subjektets personlighet och set/setting, är de i särklass viktigaste faktorerna. För att förstå frekvensen och det allvarliga i psykedeliska kriser i kontexten av oövervakad självexperiment är det viktigt att ta i beaktande under vilka omständigheter många personer tar LSD. Vissa av dem får drogen utan någon information om den, utan adekvat förberedelse och ibland till och med utan förvarning om effekterna. Den generella förståelsen för LSDs effekter är dålig, även bland erfarna användare. Många av dem tar LSD för underhållning och har inga förberedelser för smärtsamma, skrämmande och disorganiserade upplevelser. Oövervakade experiment tar ofta plats i förvirrande fysiska och interpersonella miljöer som kan bidra med många viktiga traumatiska element. Den hektiska atmosfären i stora städer, vid motorvägar under rusningstid, under fullpackade rockkonserter eller diskos och vid högljudda sociala evenemang är inte miljöer som främjar utforskning av sig själv och svåra aspekter av ens undermedvetna.

Personligt stöd och tillit är av största vikt för att få en säker och lyckad LSD-session, och det är sällan det kravet uppfylls under sådana omständigheter. Det är inte ovanligt att en person i denna miljö är omgiven av främlingar. Vid andra tillfällen är goda vänner med, men de är själva under drogens inverkan och är oförmögna att tolerera och hantera intensiva, dramatiska känsloupplevelser. Om man tar LSD tillsammans i en grupp kan en persons svåra upplevelser påverka alla deltagarnas upplevelser negativt. Det finns exempel på personer som tagit LSD och sedan utsatts för psykisk mobbning. Sådana omständigheter kan bidra med många negativa effekter.

Professionellt krisingripande och självhjälpstrategier

Den nuvarande modellen för krisingripande vid psykedeliska kriser är baserad på den medicinska modellen och det skapar oftast mer problem än vad det löser. De typiska åtgärderna under dessa omständigheter återspeglar en allvarlig brist på förståelse för den psykedeliska upplevelsens natur och främjar långsiktiga komplikationer. Detta kompliceras ytterligare av krav på tid hos en psykiatriker eller psykolog och bristen på adekvata faciliteter för behandling av offren från den psykedeliska scenen. De lugnande medel som rutinmässigt administreras under dessa omständigheter tenderar att förhindra en effektiv lösning på den underliggande konflikten och således bidrar det till förekomsten av kroniska känslomässiga och psykosomatiska problem. Brådskande förflyttning av en individ till en psykiatrisk inrättning mitt under en LSD-session är inte bara onödigt utan är ett farligt tillvägagångssätt. Det bortser från det faktum att upplevelsen av LSD-ruset begränsas av det egna jaget, om man hanterar en dramatisk negativ upplevelse på rätt sätt så brukar den oftast resultera i en fördelaktig lösning och subjektet kommer inte att behöva någon mer behandling. Nödförflyttning till en psykiatrisk klinik, framförallt om det innefattar ambulansfärd, skapar en atmosfär bestående av fara och brådskande som bidrar med extra trauma för en person som redan är extremt känslig på grund av det psykedeliska tillståndet. Samma sak gäller intagningsproceduren på kliniken och atmosfären på en sluten avdelningen som många psykedeliska offer hamnar på.

Exponering för rutinerna i det psykiatriska maskineriet under påverkan av LSD kan åstadkomma ett livslångt trauma. Det faktum att psykiatrisk diagnos och inläggning på sjukhus ofta representerar ett allvarligt socialt stigma är en annan viktig faktor att betänka innan man fortsätter med en onödig förflyttning och intagning. Vidare så innebär nuvarande psykiatrisk vård att lugnande medel kommer att administreras tills det att tillståndet är avhjälpt. Avtäckningsterapi är att föredra.

Den grundläggande poängen i ovanstående diskussion kan illustreras med följande exempel:

När jag arbetade på Psychiatric Reserach Institute i Prag, Tjeckoslavakien, blev jag ombedd att titta till två anställda vid de farmakologiska laboratorier som var inblandade in produktionen av LSD. Båda hade lidit av försenade, negativa effekter pga. av en oavsiktlig berusning av LSD när de tillverkade drogen. En av dem, en man i fyrtioårsåldern som var chef på avdelningen, visade symptom på djup depression med tillfälliga anfall av oro, känslor av existentiell meningslöshet och tvivel på sin mentala hälsa. Han daterade sina symptom till tiden för hans påverkan av LSD och hans följande, tillfälliga sjukhusvistelse på en psykiatrisk klinik. Hans assistent, en ung kvinna i tjugoårsåldern som hade blivit oavsiktligt påverkad av LSD flera månader efter han blev det, klagade på bisarra förnimmelser i hennes skalp; hon var övertygad om att hon snabbt höll på att förlora håret trots att det inte fanns några objektiva tecken som tydde på det.

Under diagnosintervjuerna med dem försökte jag återskapa omständigheterna vid deras LSD-upplevelse. Berättelsen jag hörde, trots att den är otrolig för LSD-terapeuter eller människor som känner till naturen bakom psykedeliska tillstånd, är tyvärr ett typiskt exempel på krisintervention baserad på den konventionella medicinska och psykiatriska modeller. De farmakologiska laboratorierna som var inblandade i LSD-produktionen var belägna ungefär 30 mil ifrån Prag. Där skedde den mesta medicinska forskningen med psykedeliska substanser under den här perioden. När ledningen mottog ordern på att tillverka LSD, kände man att pga. av substansen natur så skulle personalen informeras om dess effekter och instruerade om nödvändiga åtgärder att vidta vid en oavsiktlig berusning. Direktören bjöd in en psykiatriker från det närliggande mentalsjukhuset som inte hade någon personlig eller professionell erfarenhet av LSD. Han förberedde sig genom att läsa lite om "Modellpsykos"-synen på schizofreni. Under seminariet med de anställda lyckades den ytligt kunniga psykiatrikern måla upp en apokalyptisk bild av LSD. Han sa till dem att den färg-, lukt- och smaklösa substansen lömskt kunde komma in i deras system, som hade drabbat dr. Albert Hofmann, och skapa ett tillstånd av schizofreni. Han föreslog att de skulle ha ett förråd med Thorazine i deras första hjälpen-låda och i händelse av en oavsiktlig berusning skulle det medicinerade offret föras direkt till mentalsjukhuset.

Som ett resultat av dessa instruktioner fick båda laboratoriearbetarna Thorazine strax efter de hade börjat känna av effekterna av LSD. Därefter kördes de akut i ambulans till den slutna avdelningen på mentalsjukhuset. De spenderade resten av rustiden och de följande dagarna i sällskap av psykotiska patienter. Medan de var under påverkan av kombinationen LSD och Thorazine bevittnade avdelningschefen flera allvarliga krampanfall och hade en lång diskussion med en patient som visade sina sår efter ett självmordsförsök. Det faktum att han sattes i sällskap av svårt sjuka patienter bidrog avsevärt till hans rädsla för att han skulle utveckla en liknande sjukdom. Analyser av LSD-tillståndet, som endast delvis var avbrutet av Thorazine, visade att han upplevde element av BPM II (*) och inspärrningen på den slutna avdelningen och äventyren där förstärkte hans desperata tillstånd.

Hans forskningsassistents upplevelse var mer ytlig; hennes reaktion på atmosfären på den slutna avdelningen var att ta sig samman och behålla kontrollen till vilken kostnad som helst. Retrospektiv analys av hennes upplevelse visade att hon höll på att närma sig ett traumatiskt barndomsminne, men pga. av de externa omständigheterna förtryckte hon det och hindrade det från att komma upp till ytan. Hennes känsla av att förlora sitt hår visade sig vara ett symtom relaterat till denna djupa psykologiska regression; den infantila kroppsbilden överensstämde med åldern när hon upplevde traumat som innehöll hårlöshet som ett naturligt tillstånd.

Under deras vistelse på Psychiatric Research Institute i Prag hade de inte bara chansen att jobba på sina symtom utan också att förändra sin bild av LSD. Vi förklarade LSDs natur och diskuterade vårt terapiprogram och principerna bakom genomförandet av en session. Innan de lämnade kliniken hade de möjligheter att diskutera effekterna av LSD med patienter som genomgick psykolytisk behandling och hade upplevt LSD under klart annorlunda förhållanden. Jag försäkrade dem om att det inte var fanns någon anledning att bli uppskrämd ifall någon blev påverkad av LSD. Trots allt höll vi ju på att skapa sådana situationer på rutin i vårt program. Vi gav dem rådet att ha ett specialinrett rum där den berusade personen kunde spendera resten av dagen lyssnades till musik i sällskap av en god vän.

Flera månader senare fick jag ett telefonsamtal från avdelningschefen. Han berättade att det hade skett ännu en "olycka"; a nitton år gammal laboratorieassistent hade blivit oavsiktligt berusad. Hon spenderade dagen i ett intilliggande, bekvämt rum i sällskap av hennes vän och hade "världens stund". Hon fann upplevelsen mycket behaglig, intressant och givande.

Undvikandetekniker utvecklade av självhjälpsrörelsen är också kontraproduktiva även ifall de är mindre farliga än de modeller man använder inom psykiatrin. Försök att engagera subjektet i ytliga diskussioner ("prata ner dem"), att distrahera dem genom att visa blommor och vackra bilder eller att ta en promenad löser inte det underliggande problemet. Detta kan möjligtvis ses som att vinna tid - att hålla subjektet distraherat med olika manövrer tills det att krisen ebbar ut. Det bygger på det felaktiga antagandet att det är drogen som helt har skapat tillståndet. När vi inser att det handlar om latenta processer och inte ett farmakologiskt tillstånd blir kortsiktigheten hos det antagandet uppenbar. LSD-sessioner där gestalten börjar träda fram men avbryts är orsaken till många förlängda, negativa reaktioner.

Grunderna för krisintervention vid psykedeliska nödsituationer

I kontrast till de skadliga metoderna som karaktäriserar de flesta amatör- och proffsingripandena vid LSD-sessioner skulle jag vilja ge huvuddragen till vad jag anser vara den optimala approachen till psykedeliska kriser. Det som skapar en kris i en LSD-session beror på en mängd olika faktorer. Det reflekterar ett samspel mellan subjektets egna känslor om upplevelsen, åsikterna och toleransen hos de människor som närvarar och omdömesförmågan hos den professionella hjälp som blivit ditkallad. Det sistnämnda är en mycket viktig faktor och avgörs av terapeutens grad av förståelse för de processer som är inblandade, hans eller hennes kliniska upplevelser med ovanliga sinnestillstånd och hans eller hennes frihet från ångest. I en psykedelisk krisintervention reflekterar drastiska åtgärder frekvent hjälparens egna känslor om hot och osäkerhet, inte bara möjlig extern fara utan också i relation till sitt eget undermedvetna. Erfarenheterna från LSD-terapi och de nya experimentella psykoterapierna indikerar klart och tydligt att exponering för en annan persons djupt liggande emotionella material tenderar att splittra psykologiska försvarsmekanismer och aktivera motsvarande områden i det omedvetna hos dem som assisterar eller bevittnar processen, så till vida att de inte har konfronterat och arbetat igenom dessa känslor hos sig själva. Eftersom traditionell psykoterapi är inskränkt till att arbeta med biografiskt material kan även en professionell med full träning i psykoanalys vara dåligt förberedd för att hantera en stark upplevelse av perinatal och transpersonell natur. Den rådande trenden att kategorisera alla sådana upplevelser som schizofreni och att förtrycka dem i alla aspekter visar inte bara på bristande förståelse, utan också ett bekvämt självförsvar mot assistentens eget latenta material.

När den kliniska erfarenheten för LSD-terapeuter har ökat har det blivit tydligare att negativa episoder under psykedeliska sessioner inte ska ses som oförutsägbara olyckor, utan som inneboende aspekter av det terapeutiska arbetet med traumatiskt, latent material. Från den synvinkeln är den vardagliga benämningen "snedtripp" eller "dålig tripp" väldigt opassande. För en erfaren LSD-terapeut är en misslyckad session inte en där subjektet upplever panikångest, självdestruktiva tendenser, avgrundsdjupt ångest, okontroll eller märkliga fysiska symptom. Om det hanteras rätt kan en smärtsam LSD-session innebära viktiga terapeutiska genombrott. Det kan underlätta att hitta lösningen till det som plågat subjektet på ett subtilt sätt under lång tid. En misslyckad session är den där svåra känslor börjar komma fram men subjektet inte vågar ge med sig och gestalten förblir olöst. Ur den här synvinkeln är alla psykedeliska sessioner som blivit avbrutna pga. administration av lugnande medicin eller distraktioner utifrån (förflyttning till ett sjukhus) inte misslyckanden pga. de psykologiska processerna som är inblandade utan för att krishanteringen har krockat med en positiv lösning.

Även ifall LSD kan inducera svåra upplevelser även under de bästa omständigheterna skulle det vara ett misstag att tillskriva alla "dåliga trippar" till LSD. The psykedeliska tillståndet är bestämt av ett antal faktorer som inte är relaterade till drogen; förekomsten av allvarliga komplikationer beror i huvudsak på subjektets personlighet, och miljö och känsloläge. Detta kan illustreras genom att jämföra förekomsten av komplikationer under de tidiga kliniska LSD-experimenten och den psykedeliska scenen under 60-talet. 1960 publicerade Sidney Cohen en uppsats vid namn LSD: Side Effects and Complications. J. Nerv. Ment. Dis. 130:30, 1960. Den baserades på rapporter från 44 professionella som hade administrerat LSD och meskalin till fem tusen personer totalt över 25 000 gånger; antalet sessioner varierade mellan en och åttio. I gruppen med normala frivilliga var förekomsten av självmordsförsök efter sessionen mindre än en per tusen fall. Siffran för förlängda reaktioner som höll i sig i mer än 48 timmar var 0.8 per tusen. Siffrorna var något högre när psykiatripatienter användes som subjekt; på tusen patienter var det 1.2 självmordsförsök, 0.4 genomförda självmord och 1.8 förlängda reaktioner som varade över 48 timmar. I jämförelse med andra metoder inom psykiatrin så är alltså LSD ovanligt säker, särskilt om man jämför med andra metoder som användes vid den perioden, t.ex. elektrochocker, insulinkoma och psykokirurgi. Den statistiken kontrasterar skarpt mot förekomsten av motsatta effekter och komplikationer associerad med oövervakade självexperiment. Under mitt besök till Haight-Ashburykliniken i San Fransisco sent på 60-talet berättade föreståndaren David Smith att de behandlade i genomsnitt femton "dåliga trippar" varje dag. Även ifall det inte nödvändigtvis innebär att alla dessa patienter hade långvariga negativa effekter illustrerar det problemet i frågan.

Under de inledande åren var psykiatrikers och psykologers erfarenhet av psykedelier långt ifrån idealiska. Sessionerna rapporterade i Dr. Cohens rapport var dock genomförd i trygga miljöer under övervakning av ansvarsfulla människor. Således kunde de som hade svåra upplevelser få direkthjälp istället för att behöva genomlida den svåra prövningen som det innebär att förflyttas till ett mentalsjukhus.

Den psykedeliska krisen är orsakad av en komplicerad interaktion mellan inre och yttre faktorer. Terapeuten måste avgöra vilka av dessa faktorer som är viktigast och fortskrida i enlighet med det. Det första och mest viktiga steget i behandlingen av en psykedelisk kris är att skapa en enkel och trygg fysisk och interpersonell miljö för subjektet. I de fallen där de yttre faktorerna verkar spelat en avgörande roll är det viktigt att flytta subjektet från den miljön eller förändra den genom aktiv intervention. Om krisen inträffar i en offentlig lokal ska hon eller han föras till ett avskilt och tyst ställe. Om incidenten händer under en privat fest är det viktigt att underlätta situationen genom att förflytta sig till ett separat rum eller be gästerna att lämna festen. Vänner som verkar sensibla och mogna kan ombes att vara med i processen. De kan bidra med gruppstöd eller hjälpa subjektet att aktivt arbeta igenom de underliggande problemen under slutfasen av sessionen. Tekniker för gruppinblandning i psykedeliska sessioner har diskuterats tidigare i denna bok (s. 145).

Efter att man skapat en trygg miljö är det viktigt att man etablerar en bra kontakt med subjektet. Ett förhållanden byggt på tillit är förmodligen den viktigaste förutsättningen för ett positivt resultat när det gäller psykedeliska sessioner i allmänhet och framförallt när det gäller att reda ut kriser. En person som ombeds att ingripa vid en kris startad av LSD har en stort underläge jämfört med en LSD-terapeut som möter samma situation under en psykedelisk terapisession eftersom den terapeutiska sessionen är inledd med en drogfri förberedelse där det finns gott om tid att etablera bra kontakt och bygga upp ett förtroende. Om en smärtsam situation inträffar under en planerad klinisk session kan klienten också dra sig till minnes hur tidigare sessioner har blivit lyckade och integrerade med hjälp av terapeuten.

I kontrast, en professionell som ska delta i en krislösning utanför den terapeutiska kontexten kommer att komma in i situationen som en främling, oftast utan någon tidigare kontakt med subjektet eller andra personer som är inblandade. Tillit och samarbete måste etableras under en väldigt kort tidsperiod under väldigt dramatiska omständigheter. Förmågan att behålla fokus, fri från ångest, djup empati och stor kunskap om dynamiken under psykedeliska tillstånd är de enda medlen för att vinna tillit under dessa omständigheter.

Det är viktigt att förmedla en känsla av trygghet och säkerhet genom att betona den självreglerande naturen av en LSD-upplevelse. Oberoende av hur kritiskt tillståndet verkar vara, i de flesta fallen löser sig situationen oftast spontant fem till åtta timmar efter intagandet av drogen. Denna tidsgräns bör man förmedla tydligt till alla närvarande; tills det att det inte finns något skäl till panik eller oro även ifall de psykiska och psykosomatiska symtomen är dramatiska. Det är också en stor fördel att hålla subjektet i viloposition, dock utan att använda fysisk styrka. Med lite erfarenhet man utveckla en teknik där man håller tillbaka subjektet med hjälp av stöd och samarbete istället för konflikt.

När tillräcklig kontakt har blivit etablerad ska en positiv inramning etableras. Det är viktigt att presentera det som en möjlighet att möta och arbeta igenom vissa traumatiska aspekter av ens eget undermedvetna istället för en tragisk olycka. En person som assisterar i en psykedelisk kris ska göra konsekventa försök att integrera upplevelsen hos subjektet och uppmuntra hon eller han att möta de kritiska punkterna som dyker upp. Subjektet bör uppmuntras att hålla ögonen stängda och konfrontera upplevelsen, vad det än är. Terapeuten ska hela tiden förmedla till subjektet att den snabbaste vägen ut ur det jobbiga tillståndet är att kapitulera inför den fysiska och psykiska smärtan, uppleva den fullt ut och hitta lämpliga kanaler att uttrycka det på. Processen med att kapitulera kan bli underlättad till stor grad av musik. Om en bra stereo är tillgänglig, och subjektet är öppen inför förslaget, bör musik introduceras till situationen så fort som möjligt.

När en god kommunikation har blivit etablerad är det möjligt att erbjuda aktiv assistans genom att använda betryggande fysisk kontakt, element av lekfull brottning och massage på delar av kroppen där energierna verkar vara blockerade. Detta bör inte göras ifall tilliten inte är fullt etablerad och det är direkt kontraproduktivt om subjektet är paranoid och paranoian innefattar någon av de närvarande personerna. Att bara vara närvarande kan också hjälpa. Det är också viktigt att använda alla nödvändiga medel för att hindra subjektet från att skada sig själv eller andra, eller orsaka allvarlig materiell skada. För att följa de grundläggande reglerna bör det göras återkommande försök etablera kontakt och vinna individens förtroende.

Om gestalten förblir ouppklarad när effekten av drogen avtar så underlättar psykologisk och fysisk aktivitet integrationen. Idealet är att subjektet avslutar sessionen avspänd och bekväm. De två tekniker som visat sig användbara i denna kontext - the abreactive approach och rensande hyperventilation - har diskuterats tidigare i denna bok (s. 144-5, 147-8). När subjektet nått ett psykisk och fysisk bekvämt stadium är det viktigt att skapa en trygg och närande atmosfär för resten av dagen och kvällen. Idealet är att en person som genomlevt en psykedelisk kris inte ska bli lämnad för åtminstone 24 timmar efter intagandet av drogen. Efter detta bör terapeuten se klienten igen för att utvärdera situationen och beroende på hans eller hennes tillstånd, välja en framtida strategi. Oftast är inga fler åtgärder nödvändiga om krisen har blivit korrekt hanterad. Det är bra att diskutera LSD-upplevelsen i detalj och integrera den i klientens vardagliga liv. Om betydande känslomässiga och psykosomatiska åkommor har uppkommit som ett resultat av LSD-upplevelsen bör man planera en uppföljning med mer avtäckandeterapi och "body work". Ett individanpassad val av meditationstekniker, "Gestalt practice", "neo-Reichian approaches", "guided imagery" med musik, kontrollerad andning, "polarity massage" eller "rolfing" ska erbjudas till klineten.

Om det kliniska tillståndet förblir prekärt trots allt avtäckandearbete kan behandlingen behöva fortsättas på en klinik. Om alla ovanstående ansatser visar sig vara ineffektiva kan integration underlättas på kemikalisk väg. Idealiskt bör en klinisk psykedelisk session vara ordnad efter adekvat förberedelse. Denna approach kan verka paradoxal för en vanlig psykiatriker eftersom det involverar administrering av samma drog som orsakade problem i första hand. Förståndig användning av psykedelier under dessa omständigheter är dock rekommenderad behandling. Kliniska erfarenheter har visat att det är extremt svårt att rehabilitera försvarsmekanismer genom användning av skyddstekniker som lugnande medel då det undermedvetna har blivit öppnat med hjälp av en kraftfull psykedelisk substans. Det är mycket enklare att fortsätta med avtäckningsstrategin och underlätta fullständigandet av den ofullbordade gestalten.

Psilocybin, MDA, THC och DPT är gångbara alternativ till LSD. De har samma generella effekter och är mindre nedsmutsade av dålig publicitet. MDA och THC verkar vara särskilt användbara i denna kontext tack vare deras milda och selektiva affinitet till det positiva styrsystemet i det undermedvetna. Effektivt psykologiskt arbete med dessa substanser innebär mindre emotionell och psykosomatisk smärta än när LSD används.

Eftersom de ovan nämnda psykedelierna inte är lätta att få tag på och tillstånd att använda dem involverar tradiga administrativa procedurer kan en session med Ritaline (100-200 mg) eller Ketalar (100-150 mg) vara ett alternativ. Lugnande medel ska inte användas i något tillstånd relaterade till användade av psykedeliska droger förrän alla ovanstående frigöringstekniker har provats och misslyckats.

Kraftfulla tekniker som inte är baserade på droger kan användas istället för lugnande medel i alla de fall där dåligt lösta LSD-upplevelser resulterar i långsiktiga psykotiska tillstånd och psykiatrisk vård som varar år eller månader. Om dessa inte bidrar med tillräcklig klinisk förbättring så är nästa logiska steg att använda psykedelisk terapi med ovan förslagna substanser. Ketalar, en drog som är laglig och har använts i en medicinsk kontext för generell anestesi kan visa sig lovande i dessa desperata fall.

Under mitt tredje år i Big Sur, Kalifornien, blev jag väckt klockan halv fem en morgon av telefonen. Det var nattvakten från det närliggande institutet Esalen som bad om hjälp. Ett ungt par, kallade Peter och Laura, som reste nedför kusten, hade parkerat sin VW-buss på kustväg 1 i närheten av Esalen-institutet och bestämt sig för att ta LSD tillsammans. De rullade ut sängen i sin buss och strax efter midnatt förtärde de drogen tillsammans. Lauras upplevelse var relativt problemfri men Peter utvecklade allt eftersom ett akut psykotiskt tillstånd. Han blev paranoid och våldsam, och efter en stund av verbal aggression började han kasta saker omkring sig och förstöra bussen. Laura fick panik och låste in honom i bussen för att sedan söka hjälp på Esalen. Hon kom till vaktposten naken med bilnycklarna i handen. Nattvakten visste om mitt tidigare arbete med psykedelier och beslutade sig för att ringa mig. Han väckte också Rick Taras, en bofast psykolog som hade gjort sin avhandling om psykedeliska droger.

Medan vakten tog hand om Laura, som lugnade ner sig och hade en trevlig och okomplicerad LSD-upplevelse, gick jag och Rick till bussen. När vi närmade oss bussen hörde vi oväsen och skrik och när vi kom nära såg vi att flera fönsterrutor var krossade. Vi låste upp bussen, öppnade dörren och börjad prata med Peter. Vi presenterade oss själva och berättade att vi hade omfattande erfarenhet av psykedeliska tillstånd och att vi var där för att hjälpa honom. Jag sträckte in mitt huvud i bussen och tittade mig omkring i bilen när en flaska missade mitt huvud med ungefär tio centimeter och landade på instrumentbrädan. Jag upprepade detta flera gånger och två saker till kom flygande åt mitt håll. När vi gissade att Peter inte hade något mer att kasta förflyttade vi oss in i bussen snabbt och lade oss ner på sängen på varsin sida om honom.

Vi fortsatte att prata med Peter och försäkrande honom om att allting skulle bli bra inom en timme eller två. Vi visste att han och hans flickvän hade tagit LSD efter midnatt och kunde därför ge honom den exakta tidsgränsen. Det blev uppenbart att han var i ett tillstånd av paranoia. Han såg oss som två FBI-agenter som kommit för att ta honom. Vi höll hans armar på ett tröstande och uppmuntrande sätt och när han gjorde försök att fly bytte vi till ett stadigare grepp. Under tiden berättade vi att vi själva haft svåra upplevelser och att vi funnit dem användbara senare. Hans tillstånd pendlade mellan misstro med aggressiva utfall till episoder av lättnad när det var möjligt att kommunicera med honom.

Så småningom började effekterna från drogen att avta och Peter började utveckla tilltro. Han blev mer och mer villig att stänga ögonen och möta upplevelsen medan vi kunde börja att arbete försiktigt med de blockerade delarna av hans kropp för att uppmuntra total emotionell utlevelse. När klockan slog sju var alla jobbiga element helt borta från Peters LSD-upplevelse. Han kände sig renad och nyfödd och njöt fullt ut av den nya dagen. Hans tidigare fientlighet förbyttes mot djup tacksamhet och han påtalade flera gånger hur glad han var för vårt ingripande.

Vid halv åtta anslöt sig Laura till oss. Hon var själv i ett gott tillstånd men var naturligtvis orolig för Peter. Rick och jag hjälpte till att skingra negativa efterdyningar från nattens dramatiska händelser och underlättade deras återförening. Vi rekommenderade dem att inte köra bil den dagen och de spenderade dagen vid havet. Nästa dag fortsatte de sin resa vid gott humör, dock något oroliga över räkningen för reparationerna av bilen.

Fotnot:         *Dr. Grof's teori om Basic Perinatal Matrices finns förklarad i både LSD Psychotherapy och Beyond the Brain [tillbaks]

---