1980, då denna bok först kom ut, kunde inte ha legat sämre i tiden för publiceringen. Vid denna tidpunkt hade praktiskt taget all psykedelisk terapi avbrutits i alla länder som ett resultat av den strikta lagstiftningen. Denna gjorde vetenskaplig forskning svår, om inte omöjlig. Den allmänna bilden av LSD grundades inte på den fackmässiga litteraturen som var fullt tillgänglig och mycket omfattande; den hade dikterats av massmedia som skapade sensation av olyckor orsakade av självexperiment utan skolad tillsyn och av rykten om kromosomskador och genetiska risker orsakade av denna substans. Under dessa förhållanden, verkade det som om LSD Psychotherapy skulle vara dömd att anses som en esoterisk historikdokumentation av en existerande, men relativt kort och övergående epok inom psykoterapins historia.
Med tanke på de ovan beskrivna förhållandena, verkade det lämpligt att undersöka de senaste utvecklingsarbetena som skulle rättfärdiga en ny utgåva av detta verk. Den viktigaste anledningen att göra observationer från den fackmässiga psykedeliska forskningen, såväl som den allmänna, är att dylika observationer ofta resulterar i revolutionerande upptäckter. Jag tror allvarligt talat att en systematisk och opartisk studie av detta material skulle leda till förändringar i vår förståelse för människans psyke såväl som verklighetens natur, lika vidsträckt och radikalt som de som teorierna om relativitet och kvantfysik blev inom fysiken. Den avgörande frågan i detta sammanhang är erkännandet att LSD och annan psykedelia mer eller mindre fungerar som ospecificerade katalysatorer och förstärkare i psyket. Detta speglas i det namn som Humphrey Osmond gav dessa substanser; det grekiska ordet "psykedelisk" som litterärt översätts "sinnesutvidgande". I doseringarna som används vid mänskliga försök med de klassiska psykedelierna, som LSD, psilocybin, och meskalin, framkommer inga specifika farmakologiska effekter. De ökar emellertid den handlingskraftiga nivån i psyket och kroppen, vilket leder till uppkomsten av annars latenta psykiska processer.
Innehållet och naturen av upplevelserna som dessa substanser påvisar är dock inte artificiella produkter av dess farmakologiska interaktion med hjärnan ("toxiska psykoser"), utan autentiska uttryck av psykets funktioner på nivåer som normalt inte går att studera.. En person som intar LSD upplever inte en "LSD-tripp", utan snarast en resa djupt in i sitt psykes innersta processer. När denna substans ges till en stor grupp individer, i lika doser och under liknande omständigheter, kommer varje individ att få unika upplevelser som speglar hans eller hennes unika psyke. Dessutom, seriemässiga sessioner med samma person varierar i sitt innehåll och visar ett karaktäristiskt förlopp.
Av denna anledning, verkar det inte vara en överdrift att säga att psykedelia, under ansvarsfullt bruk och passande försiktighetsåtgärder, skulle kunna betyda för psykiatrin vad mikroskopet betytt för biologi och medicin eller teleskopet för astronomin. Dessa verktyg möjliggör studier av viktiga processer som under normala förhållanden inte skulle vara tillgängliga för direkt observation. I den första upplagan av denna bok, skrev jag att det bästa sättet att förstå LSD är att se den som en ospecificerad förstärkare av psykologiska processer. Om jag hade några tvivel kvar om detta synsätt, har de alla försvunnit i samband med våra observationer av holotropisk andning. Tekniken är en kraftfull metod för terapi och självutforskande som min fru Christina och jag har utvecklat under de senaste arton åren, och som vi använt i inrättningar och seminarier över hela världen. Tekniken kombinerar mycket enkla icke-farmakologiska metoder, som ökande andning, frammanande musik, och ett system av kroppsliga ingripanden som syftar till att skingra uppdämda känslor och blockerande fysiska energier. Som jag beskriver i The Adventure of Self-discovery, en bok specifikt tillägnad teori och praktik av holotropisk andning, förefaller spektrumet av upplevelser åstadkomna av denna teknik praktiskt taget identiska med de under psykedeliska sessioner.
Upplevelser rörande psykedeliska och holotropiska sessioner kan inte beskrivas i termer ur de inskränkta och ytligt konceptuella modellerna som används i akademisk psykiatri och psykologi, vilka är begränsade till biologi, uppväxtbiografi, och de freudianska modellerna om individens undermedvetna. Djupgående arbete, rörande upplevelsens natur, kräver en vitt utökad kartläggning av psyket, vilket inkluderar viktiga domäner inte kartlagda av den traditionella vetenskapen. Mina egna versioner av dylika modeller, förklarade i den nuvarande volymen, inkluderar ytterligare två nivåer av psyket för vilka jag använder termerna perinatala och transpersonella.
Fenomen som innefattar de perinatala och transpersonella nivåerna av psyket inkluderar sekvenser av psykologisk död och återfödelse, möten med förhistoriska väsen, besök i mytologiska världar av varierande kulturer, minnen av tidigare liv, utomsinnliga varseblivningar, episoder av utomkroppsliga upplevelser och upplevelser av kosmiskt medvetande. Dessa måste ses som naturliga och normala uttryck från den djupare dynamiken i människans psyke.
Dessa har upprepade gånger beskrivits i kontexten av diverse shamaniska procedurer, invigningsriter, aboriginiska healingceremonier, mysterier om död och återfödelse, likväl som österländska andliga filosofier och mystiska traditioner över hela världen. Av denna anledning skulle ett seriöst försök att förstå andlighet och religion kräva ett erkännande av perinatala och transpersonella dimensioner av psyket. Ett försök att tolka något av dessa fenomen med utgångspunkt ur den inskränkta och ytliga kontexten som för närvarande används av den Newtonska-Cartesanska vetenskapen leder ovillkorligen till allvarliga förvrängningar och till patologisering av hela mänsklighetens andliga historia.
Ur denna kontext, kategoriseras grundarna till världsreligionerna, såväl som deras profeter, helgon och framstående lärare, kort sagt alla som haft visionära upplevelser, som psykotiska. Shamaner diagnostiseras som akuta schizofrenifall, hysteriker, eller epileptiker. Religion och andlighet tolkas som resultat av vidskeplighet, bristande utbildning, infantil tillbakagång till primitivt och materiellt tänkande, eller psykisk ohälsa. Liknande patologiska kriterier tillämpas till ritualer och andliga liv inom förindustriella kulturer som inte kan förstås adekvat och inte verkar vettiga för västerländska forskare med sina begränsade modeller av människans psyke.
Bland de ytterligare fenomen som gäckar de reducerande tolkningar som förekommer inom den västerländska materialistiska vetenskapen är upplevelser av nära-döden-situationer, rapporter om bortförelser av UFO, diverse parapsykologiska händelser, likväl som upplevelser och beteenden som observerats i samband med vissa former av hypnos och diverse kraftfulla upplevelsemässiga psykoterapier förutom holotropisk andning. Upplevelser framkallade genom träning av biofeedback, sensorisk förlust och överbelastning, olika elektroniska och kinestetiska apparater, och lucida drömmar är ytterligare viktiga exempel.
Samma sak kan sägas om en stor undergrupp av tillstånd som samtida psykiatriska inrättningar diagnostiserar och behandlar som funktionella psykoser, vilket innebär psykiska sjukdomar av okända orsaker. Vetskapen om psyket, som inkluderar de perinatala och transpersonella nivåerna, visar dessa tillstånd och fenomen i ett helt nytt ljus som psykospirituella kriser eller "andliga akutfall". Om dessa i högre grad kan förstås och om individerna som deltar i processen uppmanas att ge efter inför sina upplevelser, kan dessa tillstånd resultera i en emotionell och psykosomatisk healing, djup personlig förvandling, och utveckling av medvetandet.
Den utökade kartläggningen av psyket som beskrivs i den nuvarande volymen, trots att den ursprungligen baserades på forskning om LSD och andra psykedelier, är på samma sätt applicerbar på samtliga ovan nämnda situationer. Den möjliggör en redogörelse för många av de fenomen som den traditionella psykiatrin och psykologin tvingas förneka, patologisera, eller förklara på ett inskränkt och inadekvat sätt. Hur som helst, de nya upptäckterna erbjuder mycket mer än en reviderad och omfattande utökad teoretisk modell av psyket. Många av de nya principer som upptäcktes under den psykedeliska forskningen är av en i hög grad praktisk natur och är direkt applicerbara till terapeutiska tillfällen utan användandet av psykoaktiva substanser. Hit hör en ny och revolutionerande förståelse av uppbyggnaden och naturen i emotionella och psykosomatiska störningar, inkluderande vissa typer av psykoser, effektiva mekanismer för healing och transformering, terapeutiska tekniker och strategier för självutforskande.
De framtida innebörderna av psykedelisk forskning faller dock inom två olika kategorier. Den första av dessa innefattar fortlevnaden av psykedelisk terapi i och för sig, den andra den teoretiska och praktiska nödvändigheten av de nya upptäckterna om psykets natur och om medvetandet. Huruvida psykedelian kommer att återvända till psykiatrin eller inte och åter bli en del av den terapeutiska arsenalen är en komplex fråga. Troligtvis kommer beslutet inte att fattas genom vetenskaplig forskning, utan en blandning av politiska, ekonomiska, juridiska, och masspsykologiska faktorer.
Efter att genom åren personligen anfört fler än fyra tusen psykedeliska sessioner, har jag utvecklat en stor bävan och respekt för dessa substanser och deras enorma positiva, likväl som negativa potential. De är kraftfulla verktyg och precis som alla andra verktyg kan de användas på ett skickligt, dumdristigt, eller destruktivt sätt. Frågan om LSD är en undermedicin eller en djävulsk drog är lika förnuftig som en liknande fråga om den positiva eller negativa potentialen hos en kniv. Naturligtvis får vi en väldigt olik bild från en kirurg som baserar sitt omdöme på lyckade operationer jämfört med polischefen som utreder knivmördare. På samma sätt, bilden av LSD kommer att variera ifall vi fokuserar på resultaten av ansvarsfullt kliniskt eller andligt användande, eller naivt och vårdslöst självexperimenterande inom den unga generationen, eller avsiktligt destruktiva experiment av armén eller CIA.
Resultaten från användandet av psykedelier är i hög grad beroende av faktorerna som utgörs av "set och setting". Fram tills det är riktigt förstått, finns det inget hopp för rationella beslut i samband med policyn för psykedeliska droger. Jag tror att psykedelia kan användas på ett sådant sätt att fördelarna tungt överväger möjliga risker. Detta antagande har rikligen bevisats under århundraden av säkra ritualer och andlig användning av psykedelia av generationer av schamaner, individuella helare, och hela aboriginska kulturer. Hur det än må vara, har den västerländska industriella civilisationen hittills våldfört sig på alla dessa upptäcker och det finns inte mycket hopp om att psykedelia skulle vara ett undantag, om vi inte gemensamt höjer oss till en högre medvetandenivå och känslomässig mognad.
Från den ljusa sidan, kan det sägas att det västerländska samhället idag har mycket bättre förutsättningar att godta psykedelier än det hade under 1960-talet. Under den tiden, när psykiatrier och psykologer började experimentera med LSD, var den allmänna bilden av psykoterapi förknippad med civiliserade diskussioner ansikte-mot-ansikte eller disciplinerade fria associationer i länstolen. Intensiva känslor och livligt uppförande sågs som "utspel" och våldföring mot de grundläggande terapeutiska reglerna. Som kontrast, psykedeliska sessioner var knutna till dramatiska känslostormar, psykomotoriska sinnesrörelser, och livfulla perceptuella förändringar.
De verkade för dem just vara närmare just de tillstånd de traditionella psykiatrerna ansåg vara patologiska och som de med de alla medel försökte att undertrycka och kuva, än tillstånd man kunde tillskriva terapeutisk potential. Detta speglades i termerna "hallucinogener" och "försökspsykoser" som i början användes för psykedelier och de tillstånd de framkallade. I vilket fall, psykedeliska sessioner liknade mer scener från antropologiska filmer om shamaniska ritualer i "primitiva" kulturer och vilda aboriginiska ceremonier än de man såg hos psykoanalytikern.
Dessutom, många av de erfarenheter och observationer man fick under psykedeliska sessioner framstod som en klar utmaning mot den definitiva och "objektiva" synen på människans psyke den Newtonska-Cartesianska vetenskapen hade antagit. Försökspersoner som genomgått psykedeliska sessioner rapporterade om upplevelser av identifikation med andra individer, djur, och vissa delar av naturen, genom vilka de kom över ny information inom områden de tidigare inte haft någon kunskap om. Samma sak rapporterades om upplevelsemässiga utflykter till subjektets mänskliga och djuriska förfäder, likväl som rasiska, kollektiva och karmarelaterade minnen. Ibland kom denna nya information från upplevelser som involverade förhistoriska väsen och mytologiska världar från andra kulturer. Vid ut-ur-kroppenupplevelser kunde försökspersoner ofta bevittna avskilda reella händelser som låg utanför deras sinnens räckvidd, och kunde sedan ge exakta beskrivningar av händelseförloppen. Ingen av dessa fenomen ansågs möjliga att förklara i kontexten av den traditionella materialistiska vetenskapen men ändå - under psykedeliska sessioner, observerades de dagligen. Detta medförde naturligtvis djup begreppsmässig oordning och förvirring för de konventionellt lärda forskarna. Under dessa omständigheter valde många forskare att hålla sig borta från detta område för att bevara sin vetenskapliga världsbild och skydda sitt sunda förnuft.
De senaste trettio åren har medfört ett stort antal revolutionerande upptäckter som i grunden påverkat klimatet i psykoterapins värld. Humanistiska och transpersonella psykologier har utvecklats till kraftfulla tekniker för förändrade upplevelser, vilka betonar djupgående regression, direkta uttryck för intensiva känslostormar, och kroppsövningar i syfte att släppa loss fysiska energier. De inre upplevelserna och yttre uttrycken, likväl som de terapeutiska strategierna inom dessa terapimetoder visar en stor likhet med dem som observerats under psykedeliska sessioner. Som jag påpekade tidigare i samband med holotropisk andning, innehåller dessa icke-drogrelaterade metoder ett liknande spektrum av upplevelser, likväl som jämförbara konceptuella utmaningar. Därmed skulle det, logiskt sett, inte innebära någon dramatisk metodmässig förändring om dessa terapeuter skulle introducera psykedeliska substanser i sin terapi.
Vidare, den Newtonska-Cartesianska vetenskapen som under 1960-talet fick stor popularitet och kraft har gradvis underminerats av överraskande framsteg inom vissa områden. Det har fortsatt till den grad att ett ökande antal vetenskapsmän känner ett brådskande behov av en helt ny världsbild, ett nytt vetenskapligt paradigm. Filosofiska slutsatser inom kvantrelativistisk fysik, David Bohms teori om holografisk förflyttning, Karl Pribrams holografiska teori om hjärnan, Ilya Prigogines teorier om dissipativa strukturer, Rupert Sheldrakes teori om morfogenetiska fält, och Gregory Batesons brillianta antropologi och psykologi, är bara några exempel på denna utveckling. Det är väldigt uppmuntrande att alla dessa nya rön, som står i oförsonlig konflikt med den traditionella vetenskapen, verkar överensstämma med upptäckterna inom modern forskning av medvetandet och med transpersonell psykologi.
Ur praktisk synpunkt, är det viktigt att påpeka att laglig forskning om psykedelia har återupptagits i Schweiz och åtskilliga nya forskningsprojekt har på senaste tiden godkänts av USA. Trots denna uppmuntrande utveckling, kvarstår dock framtiden för psykedelisk terapi som sådan oviss. Under alla förhållanden, är situationen väldigt annorlunda med hänsyn till dess revolutionerande upptäckter angående psykets natur och det mänskliga medvetandet, deras tillämplighet för psykiatri och psykologi är oberoende av deras fortlevnad som terapeutiskt medel. Sedan det stod klart att fenomenet medförde autentiska uttryck av sinnestillstånd som uppstår i många situationer när inga psykoaktiva substanser är innefattade, måste de tas till hänsyn vid samtliga försök att förstå det mänskliga psyket.
Om upplevelserna som observerats under psykedeliska sessioner skulle kunna påvisas vara produkter av en toxisk verkan, skulle vetenskapsmän ha en godtagbar ursäkt för sitt ointresse inom området. En person skulle kunna vara specialist inom området utan att besitta kunskap om de farmakologiska verkningarna av en exotisk grupp psykoaktiva substanser. Hur som helst, att ignorera eller misstolka observationerna från ett stort antal kategorier av situationer, inklusive forntida och orientaliska andliga seder, transtillstånd vid aboriginska ritualer, nära-döden-upplevelser, blandade former av ickefarmakologiska psykoterapeutiska upplevelser, psykospirituella kriser, är av en annan betydelse. Ett sådant förfaringssätt speglar en stel ovilja att släppa en ytlig och inadekvat modell av psyket, och liknar mer religiös fundamentalism än god vetenskap.
Den avgörande frågan i detta sammanhang är den ontologiska inställningen till icke-vardagliga medvetandetillstånd - ifall vi ser dem som sjukliga tillstånd som urskillningslöst ska undertryckas eller om vi ser dem som ombytliga alternativ till våra dagliga medvetandetillstånd som kan bidra till ökad förståelse av psyket och ha en stor terapeutisk potential. Av alla mänskliga grupper, är det västerländska industrisamhället den enda som har antagit det första alternativet. Alla de forntida och förindustriella samhällena har hållit icke-vardagliga medvetandetillstånd i hög aktning och använt dem för ett antal syften - diagnostisera och hela sjukdomar, ritualer, andliga och religiösa verksamheter, kultivering av utomsinnlig varseblivning, och konstnärlig inspiration. Dessa kulturer har lagt ned mycket tid och möda till att utveckla åtskilliga tekniker för att uppnå dessa tillstånd, innehållande ett stort utbud av ickefarmakologiska tillvägagångssätt och psykedeliska växter.
Michael Harner, en välkänd antropolog som också har genomgått en personlig shamanisk antagningsceremoni under sitt fältarbete i Amazonas, beskriver att från sitt tvåfaldiga perspektiv är den västerländska psykologin och psykiatrin allvarligt fördomsfulla på två betydande sätt. Den är etnocentrisk, vilket betyder att den anser sitt eget speciella synsätt som ledande över dem som finns inom andra folkgrupper, och anser att alla verksamheter är patologiska som inte kan förstås genom deras föreställningsvärld. Den andra allvarliga konceptuella förvrängningen kallar Harner kognicentrisk, dock vore en bättre term pragmacentrisk. Vad han menar med det är dess teoretiska spekulationer grundar sig uteslutande på upplevelser och observationer som framkommit under ett vardagligt medvetandetillstånd (möjligen med undantag från drömmar). Bevis som grundar sig i forskning av någon form av förändrat medvetandetillstånd blir systematiskt ignorerade eller patologiserade.
Här uppenbaras nödvändigheten av det material som kommit fram under psykedelisk terapi. Det är det mest extrema exemplet på utmaningar som utforskandet av förändrade medvetandetillstånd kan visa upp för den traditionella Newtonska-Cartesianska vetenskapen. En systematisk och öppensinnad studie av de bevismaterial som har samlats genom detta arbete låter oss tydligt förstå nödvändigheten av en radikal omarbetning av våra grundföreställningar om människans psyke och medvetandets natur. Det skulle leda till förnyad förståelse för emotionella och psykosomatiska störningar, likväl som den terapeutiska processen och strategin för självutforskande. Vissa av de observationer som framkommit ur förändrade medvetandetillstånd skulle inte bara kräva en omarbetning av våra idéer om det mänskliga psyket - de skulle kräva en omarbetning av hela den traditionella synen på verklighetens natur. Ett extremt exempel av detta slag är den förmåga som individer i nära-döden-situationer upplever. Utan att använda sina sinnen kan de exakt uppfatta och återge inte bara den reella närliggande miljön, utan också diverse fjärran platser. Observationer av detta slag ifrågasätter allvarligt de mest grundläggande metafysiska antagandena inom den västerländska vetenskapliga filosofin.
Med hänsyn till ovanstående faktum, erbjuder LSD Psychotherapy mycket mer än endast en källa för information om psykedelia och dess användning. Det är utan tvivel en intresseväckande bok för terapeuter som behandlar offer för okontrollerade självexperiment eller för de som i framtiden kan tänkas leda en psykedelisk terapi. Den kan också bli användbar för personer som redan upplevt psykedeliska tillstånd och söker mer förståelse, likafullt som för lekmannamässiga publiker speciellt intresserade av ämnet. Hur det än må vara, bokens betydelse är större än så; det är en bok som beskriver den djupaste dynamiken och de yttersta områdena i människan psyke, på det sätt de uppenbarar sig vid förändrade medvetandetillstånd av olika slag. Upplevelserna och observationerna den beskriver har djupgående innebörd för vår förståelse av det mänskliga medvetandet, den mänskliga naturen, och verklighetens natur. Av denna anledning, borde materialet i denna bok finnas tillgängligt för alla som är intresserade av det och öppna för det.
Stanislav Grof
November, 1993
Översättning av Greven
December, 2003