Terapeutiska resultat av LSD-terapi.

Här redovisas ett antal studier som gjorts om LSD-terapi. Alla visar ett entydigt resultat: LSD-terapi ger positivt resultat i en överväldigande majoritet av patienterna. Biverkningar är få och sällsynta. Källa: MAPS.


Dr Oscar Janiger

Dr Oscar Janiger var en av de första som gav LSD åt folk. Inte som terapi utan bara för att testa vad som hände. ca 900 personer i Los Angeles fick LSD mellan 1954-1962. 40 år senare har Rick Doblin spårat upp 45 av dem och frågat ut dem vad det inneburit i deras liv. De var normala försökspersoner som var mellan 21 och 30 år när de fick LSD. De var inte psykpatienter som ofta är fallet vid LSD-terapi. Tvärt om valde Janiger bort de som hade allt för svåra problem.

POSITIV ERFARENHET

POSITIVA FÖRÄNDRINGAR I LIVET NEGATIVA EFFEKTER Här kommer en intervju med den som hade en "negativ" upplevelse:
The one respondent who described an overall negative LSD experience had this to say:
R: I was put into what was a very cottage kind of room with every conceivable kind of art material available, and music selections, and a button for the nurse. About a half an hour or so after I had swallowed those big blue horse pills, nothing had happened at all. So, I rang for the nurse. They thought they might have given me the placebo. They did not. They then came in and injected it, and it all hit at once!
I: Wow! So, you got a double dose?
R: I had a double dose, and it was dreadful. And I have never discussed it, nor will I ever discuss it. I did write fourteen or fifteen pages for Janiger.

This is the only time in any of the interviews that a placebo implying a typical experimental study is discussed [placebo was not part of the experimental design], and is one of only two times in which it is mentioned that the LSD was administered by injection. He continues:
R: I felt a lot of terribly confusing, very, very aggravating, very miserable things. I remember only at the end saying to them, "Please get my wife, I want to go home." I never did have any recurrence of it. Somebody did have the audacity to ask me to do it again. Which I did, with the vow that if it became uncomfortable they could stop it immediately. It became uncomfortable, I had it stopped and left.

It is when the interviewer continues exploring the nature of this "dreadful" experience that a key issue is revealed:
I: You don't really recall much else about the experience?
R: Oh, I do. I recall many specifics, but I don't talk about them.
I: So, would you say that it's as clear and sharp a memory today, as when it happened?
R: [answers quickly] No, it's much vaguer. It was a very long time ago.
I: But, there were a lot of problems that surfaced?
R: Yes!
I: Did you feel that you had these problems before?
R: Yes.

When the interviewer tests the assertion that the respondent did not recall specifics of the experience, the respondent replies that although the memory of the experience is "vague," he does remember many details: "Oh, I do. I recall many specifics, but I don't talk about them." Most importantly, when the interviewer asks if "there were a lot of problems that surfaced" during the experience, the respondent confirms this and then critically confirms the interviewer's probe that he had these issues before his LSD experience:
I: Did you feel that you had these problems before?
R: Yes.
I: Do you feel there are any changes in your life as a result of the LSD experience? Small changes? Large changes? Short term, long term...?
R: Might have been. I don't recall.
I: So, you didn't feel any different of a person?
R: No. I felt very, I was very angry. And I was very fearful of having aftereffects, which I did not. I wasn't sure that I liked it at all. I think it did some good work for me psychologically. But, I may not have been ready for it.
I: So, in some small way, even though it was a bad experience, it may have helped you?
R: Well, I would say a minimal amount of good came out of it. It was an absolutely, horrifyingly, dreadful experience! Dreadful!
I: Do you feel that you learned anything from it?
R: Maybe.
I: Maybe? About yourself?
R: Maybe. [speaks softly, barely audible]

En person hade ju haft negativa flashbacks. Plötsligt ändrades saker i synfältet. Det gav upphov till oro och olustkänslor. Men han brydde sig inte - "det var ändå inte så farligt".

En annan person hade också flashbacks under lång tid ,men ansåg inte det vara negativt. De kom bara vid rätt tillfällen:

R: Yes, I did [have flashbacks] at the beginning, after I was done with Dr. Janiger.
I: The next following days?
R: Yes. For a year afterwards I would have like a flashback.
I: What was it like?
R: I'd be sitting there and all at once I'd start visualizing the things that I had seen when I had taken LSD.
I: But was this more like a day dream? Or was this like it was actually happening?
R: I could be in bed and I'd turn over on my side to go to sleep, and would just happen.
I: Was it a good thing?
R: Oh, yes! Like I said, nothing happened that I remember now that was bad!
I: So this is like with your eyes closed? Not like when you're driving in traffic?
R: No. I was in control.
I: So you had much more vivid dreams, daydreams?
R: Yes. I could close my eyes when I lay down and I could see it. See the ship going, and these sparklers, and everything. And I just felt happy. It was happy.

Två personer av 45 hade alltså lättare flashbacks som de kunde kontrollera. Man bör dock tänka på att Janiger inte hade utarbetat någon LSD-terapi. Dagens psykedeliska terapeuter känner väl till de psykologiska mekanismer som ligger bakom flashbacks, och kan i sitt terapeutiska arbete förebygga detta på ett annat sätt än vad Janiger kunde. Därför är förekomsten av flashbacks mycket mindre i en terapisituation idag.


Dr. Stanislav Grof m.fl.

På Maryland Psychiatric Research Center, Baltimore.

Stanislav Grof har arbetat med över 5000 patienter i LSD-terapi. Det finns få rapporter från hans arbete som visar hur många av hans patienter som blev bättre. Hans redovisningar är av mer anekdotisk natur. Hans forskning i USA i början av 70-talet med döende cancerpatienter har dock redovisats. Vid behandling av 31 patienter som fick mellan 200-500 mcg LSD blev ca 1/3 dramatiskt bättre, 1/3 något bättre och 1/3 oförändrat tillstånd.
Richards m.fl använde DPT (ett ämne som liknar psilocybin i effekt) istället för LSD. I samarbete med Grof utvärderades resultatet. Patienterna fick minskad depression, oro, hysteri, paranoia, hypomani och schizofrena drag. Patienterna var mer närvarande i nuet, hade mer självförtroende, kunde acceptera sig själva bättre och hade lättare för fysisk kontakt. Läkarna ansåg att DPT var en lämpligare substans än LSD eftersom patienterna hade mer energi efter sessionerna och det tog inte så lång tid att genomföra. En nackdel var bara att effekten av DPT gick igång så snabbt (inom 10 minuter) att en del patienter kunde reagera med panik i början. Men LSD - där effekten sakta byggs upp under 2 timmar har man tid på sig att anpassa sig till det annorlunda medvetandetillståndet.


Prof. Jan Bastiaans

Bastiaans arbetade med LSD-terapi för personer med krigsneuroser (posttraumatisk stress). av 12 personer i en studie blev alla utom en bättre (i en intervju 20 år senare). Den person som inte blev bättre tyckte ändå att terapin var bra, men var missnöjd med att den avbröts av drogpolitiska skäl. Mer än hälften av patienterna hade lidit svårt av sina problem i över 10 år innan de fick LSD-terapi. De flesta hade gått i vanlig terapi utan resultat.


Swiss Medical Society for Psycholytic Therapy

(Marianne Bloch, Jurai Styk och Samuel Widmer)

Under åren 1988 till 1993 genomförde man LSD-terapi på flera hundra patienter i Schweiz. AV dessa har 135 personer svarat på frågor om terapin (Ca 2 år efter).

Terapin pågick i medeltal i tre år med en session var femte månad samt 10 samtalsträffar mellan varje session. (mellan1-16 sessioner/person). 45% hade tidigare gått i terapi, 7% hade varit intagna på psyket. Under LSD-terapin blev ingen inlagd på psyket, men efter avslutad terapi hade 1.6% hamnat där igen.

Patienterna sökte för
sociala problem
relationsproblem
67%
psykiska symtom 67%
självutforskning 57%
kroppsliga symtom 29%
missbruk 21%
läkarna gav dem diagnosen
personlighetsstörning 38%
anpassningsproblem 26%
affektiv störning 25%
ätstörningar 7%
beroende,psykos
sexmissbruk
1.7%
Subjektiva förändringar
.under terapin två år senare
mycket bättre46%65%
något bättre39%26%
ingen förändring6%4%
försämring4%2.5%
(dvs 91% ansåg att terapin gett bra resultat)
Vad i sessionen var det
som var avgörande bäst?
enhet och kärlek71%
religiös upplevelse44%
visioner40%
sinnesintryck55%

Hur har man blivit bättre? Förbättrad egenskap
känslomässigt65%livskvalitet84%
relationer56%självacceptans82%
insikter om barndom49%autonomi68%
tar bättre beslut36%familjerelationer81%
ökat självförtroende7%på jobbet57%
Alkohol, Tobak, Narkotika
minskade på cigaretter21% av 42% rökare =50%
minskade på alkohol20% av 50% som dricker = 40%
minskade på cannabis 7% av 15% som använde = 43%

oro, panik, skräck - upplevdes av ca 33% under någon session. Bara en person ansåg att det orsakade problem.

Intressant är att resultaten är så positiva jämfört med skräckpropagandan om LSD!


Om allvarliga bieffekter:

Världens största undersökningar om biverkningar av LSD:

Sidney Cohen

Cohen sammanställde 1960 resultatet från 44 LSD-terapeuter, 5000 patienter och 25000 sessioner. Självmord (efteråt) som genomfördes 0.04% , psykosreaktion längre än 48 timmar: 0.18%. Många patienter hade svåra psykiska störningar innan terapin, och flera hade gjort självmordsförsök innan. Flera psykiatrer anser att fler troligtvis hade tagit livet av sig om de inte fått LSD-terapi!

Malleson

Malleson 1971 - sammanfattade studier av 4300 patienter och 49500 sessioner: 0.07% självmord och 0.9% psykos. LSD-terapi visade sig vara lika ofarligt som vilken annan psykodynamisk terapi som helst.


Så varför är det förbjudet? Vad ligger bakom rädslan för dessa droger? Kan det vara människors rädsla för annorlunda medvetandetillstånd? Eller kan det vara fråga om olika synsätt på psykisk sjukdom? Är det den yrkesmässiga prestigen som gör att professionella utövare motsätter sig denna terapiform?