POSITIV ERFARENHET
|
The one respondent who described an overall negative LSD experience had this to say: R: I was put into what was a very cottage kind of room with every conceivable kind of art material available, and music selections, and a button for the nurse. About a half an hour or so after I had swallowed those big blue horse pills, nothing had happened at all. So, I rang for the nurse. They thought they might have given me the placebo. They did not. They then came in and injected it, and it all hit at once! I: Wow! So, you got a double dose? R: I had a double dose, and it was dreadful. And I have never discussed it, nor will I ever discuss it. I did write fourteen or fifteen pages for Janiger.
This is the only time in any of the interviews that a placebo implying a typical experimental study is discussed [placebo was not part of the experimental design], and is one of only two times in which it is mentioned that the LSD was administered by injection. He continues:
It is when the interviewer continues exploring the nature of this "dreadful" experience that a key issue is revealed:
When the interviewer tests the assertion that the respondent did not recall specifics of the experience, the respondent replies that although the memory of the experience is "vague," he does remember many details: "Oh, I do. I recall many specifics, but I don't talk about them." Most importantly, when the interviewer asks if "there were a lot of problems that surfaced" during the experience, the respondent confirms this and then critically confirms the interviewer's probe that he had these issues before his LSD experience: |
En person hade ju haft negativa flashbacks. Plötsligt ändrades saker i synfältet. Det gav upphov till oro och olustkänslor. Men han brydde sig inte - "det var ändå inte så farligt".
En annan person hade också flashbacks under lång tid ,men ansåg inte det vara negativt. De kom bara vid rätt tillfällen:
|
R: Yes, I did [have flashbacks] at the beginning, after I was done with Dr. Janiger. I: The next following days? R: Yes. For a year afterwards I would have like a flashback. I: What was it like? R: I'd be sitting there and all at once I'd start visualizing the things that I had seen when I had taken LSD. I: But was this more like a day dream? Or was this like it was actually happening? R: I could be in bed and I'd turn over on my side to go to sleep, and would just happen. I: Was it a good thing? R: Oh, yes! Like I said, nothing happened that I remember now that was bad! I: So this is like with your eyes closed? Not like when you're driving in traffic? R: No. I was in control. I: So you had much more vivid dreams, daydreams? R: Yes. I could close my eyes when I lay down and I could see it. See the ship going, and these sparklers, and everything. And I just felt happy. It was happy. |
Två personer av 45 hade alltså lättare flashbacks som de kunde kontrollera. Man bör dock tänka på att Janiger inte hade utarbetat någon LSD-terapi. Dagens psykedeliska terapeuter känner väl till de psykologiska mekanismer som ligger bakom flashbacks, och kan i sitt terapeutiska arbete förebygga detta på ett annat sätt än vad Janiger kunde. Därför är förekomsten av flashbacks mycket mindre i en terapisituation idag.
Stanislav Grof har arbetat med över 5000 patienter i LSD-terapi. Det finns få rapporter från hans arbete som visar hur många av hans patienter som blev bättre. Hans redovisningar är av mer anekdotisk natur. Hans forskning i USA i början av 70-talet med döende cancerpatienter har dock redovisats. Vid behandling av 31 patienter som fick mellan 200-500 mcg LSD blev ca 1/3 dramatiskt bättre, 1/3 något bättre och 1/3 oförändrat tillstånd.
Richards m.fl använde DPT (ett ämne som liknar psilocybin i effekt) istället för LSD. I samarbete med Grof utvärderades resultatet. Patienterna fick minskad depression, oro, hysteri, paranoia, hypomani och schizofrena drag. Patienterna var mer närvarande i nuet, hade mer självförtroende, kunde acceptera sig själva bättre och hade lättare för fysisk kontakt. Läkarna ansåg att DPT var en lämpligare substans än LSD eftersom patienterna hade mer energi efter sessionerna och det tog inte så lång tid att genomföra. En nackdel var bara att effekten av DPT gick igång så snabbt (inom 10 minuter) att en del patienter kunde reagera med panik i början. Men LSD - där effekten sakta byggs upp under 2 timmar har man tid på sig att anpassa sig till det annorlunda medvetandetillståndet.
Under åren 1988 till 1993 genomförde man LSD-terapi på flera hundra patienter i Schweiz. AV dessa har 135 personer svarat på frågor om terapin (Ca 2 år efter).
Terapin pågick i medeltal i tre år med en session var femte månad samt 10 samtalsträffar mellan varje session. (mellan1-16 sessioner/person). 45% hade tidigare gått i terapi, 7% hade varit intagna på psyket. Under LSD-terapin blev ingen inlagd på psyket, men efter avslutad terapi hade 1.6% hamnat där igen.
|
| |||||||||||||||||||||||||||||||
|
| |||||||||||||||||||||||||||||||
|
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||
oro, panik, skräck - upplevdes av ca 33% under någon session. Bara en person ansåg att det orsakade problem.
Intressant är att resultaten är så positiva jämfört med skräckpropagandan om LSD!