Den Heliga Svampen
 |
Tillbaks till innehållsförteckning |  |
| |
Tillbaks till innehållsförteckning | |
Förord - maj 2005
Mycket har hänt sedan början av 90-talet då denna skrift kom till. Många av oss som deltog då har fått nya kunskaper och perspektiv på hur psykedelisk medicin kan och bör användas. Vi har än mer fått upp ögonen för de helande effekter vi kan uppnå, men även mer insikt i vilka risker som finns och hur stor betydelse "set och setting" innebär. Rapporter om hur psykedelisk medicin används i ett kulturellt och religiöst sammanhang visar entydigt att medicinen har långsiktigt välgörande effekter på deltagarna, både i Brasilien där man använder Ayahuascha och i USA där Peyote används som heligt sakrament. Social anpassning, koncentrationsförmåga, korttidsminne förbättrades, alkohol och drogmissbruk minskar och man har inte funnit några bevis för skadliga effekter efter långvarigt bruk i ett kulturellt sammanhang. (A Study of Uniao do Vegetal (UDV) Adolescents, Charles Grob, MD, Peyote Neuropsychological Study, John Halpern, MD). Att bruka psykedelisk medicin utanför ett socialt och kulturellt sammanhang t.ex. som rekreationsdrog kan däremot leda till en hel del problem om man inte ser upp.
De flesta som har haft med psykedelisk medicin att göra känner till begreppet "set och setting" men vi har inte alltid insett dess fulla betydelse. "Set" betyder ju inställning, attityd eller mental förberedelse. "Setting" betyder omgivning, atmosfär, omständigheter.
"Set" och "Setting" hänger tätt samman. En bra mental förberedelse och attityd hänger nära ihop med omständigheterna - säkerhet, trygghet, förväntningar. Mer och mer förstår vi vidden av att de psykedeliska sessionerna integreras i kulturen, i samhället - att de är accepterade metoder för helande som man kan prata öppet om. Gör man psykedeliska sessioner illegalt eller i smyg kan flera komplikationer uppstå. Om man är för få personer i en "subkultur" som gör psykedeliska sessioner, utan stöd från omgivningen kan det vara mycket svårt att få adekvat hjälp om problem uppstår. Om metoden inte är socialt accepterad kan tankar uppstå om att svampen i sig verkligen är ett farligt knark och att man kanske försöker avbryta en session av rädsla för negativa effekter. Med attityden att svamp är "knark" så kan man få felaktiga föreställningar om biverkningar - vilket gör att man skapar en mental blockering som hindrar fortsatt helande. Det är därför väldigt viktigt att man känner till de helande mekanismerna för att förstå och tolerera de upplevelser som kan uppstå under sessionen. Det finns örtpreparat som effektivt fungerar som psykedelisk medicin och som är helt lagliga att använda i Sverige idag. Tabun kring dessa ämnen är dock så stor att det ändå blir mycket svårt att öppet arbeta med dessa preparat. Eftersom medvetandet påverkas under sessionen betraktas medicinen som "knark" av omgivningen, och stigmatiseringen är ett faktum. Trots att örterna är helt lagliga kan polisen dyka upp och genomsöka platsen, förstöra tryggheten och ta in preparaten "för analys" trots att de blir tvungna att senare lämna tillbaks preparaten. När de blir påträffade används ord som "knark" och "livsfarliga droger".
Om man jobbar terapeutiskt med psykedelisk terapi är det avgörande att man har flera personer som man kan samtala med om den helande process som pågår i samband med sessionerna. Om man känner sig hindrad att prata om sina upplevelser kan detta utgöra ett hinder för den helande processen och ibland t.o.m. skapa blockeringar för fortsatt helande.
"Den Heliga Svampen" fokuserar ganska mycket på "sjukdomar" - psykiska, psykosomatiska och även sådana som traditionellt betraktas som rent somatiska men som kan påverkas av psykiska faktorer. Med en fördjupad insikt i den helande processen anser jag att det är fel väg att närma sig frågan när man talar om att "bota sjukdomar". Det handlar mer om att finna källan till inre glädje, att finna en fungerande livsstrategi och en bra attityd. Det handlar också om balansering av "inre energier" än om konkret botande av sjukdomar. Att sjukdomssymptom sedan kan lindras eller helt försvinna är snarare en positiv bieffekt av en i grunden sundare själslig funktion.
En man som valde att använda Heliga Svampar som ett medel mot social fobi:
Jan hade lidit av social fobi i hela sitt liv. Någon gång i trettioårsåldern blev denna för mäktig och Jan isolerade sig mer och mer, för att till slut ligga deprimerad dygnet runt i sin säng utan att gå ut. Vid minst ett tillfälle hade han tänkt ta livet av sig, men upptäcktes i sista stund. Han använde SSRI-preparat (s.k. lyckopiller) utan någon verkan. År 2003 kontaktade han en psykedelisk terapeut för att han ville behandla sin sociala fobi som handikappat honom svårt. Han ansåg att det inte fanns något att förlora - hans liv var redan förstört - det kunde inte bli värre. Han angav för terapeuten att han trodde det var 10% chans att han skulle bli "botad" av svampen.
Vid den första svampsessionen, en lågdos-session, var han lite besviken. Han hade inte stött på något svårt trauma eller någon annan upplevelse att bearbeta, fast han hade haft "en trevlig stund". Däremot hade han upptäckt en helt annan effekt - som han hade fått en liten föraning om - en obeskrivbar effekt av att få insikt om sig själv. Efter denna första session ökade han oddsen till 80% chans att han skulle kunna bli botad. Insikten han fick var att "ha fobi" eller "inte ha fobi" bara var en mental inställning som gick att ändra på. Tyvärr kom den gamla vanan att "ha fobi" tillbaks när sessionen var över.
Andra sessionen genomfördes med en större dos. Han hade nu slutat med SSRI-preparatet, då det anses hindra svampens verkan. Denna session var den avgörande - den som förändrade Jans liv radikalt. Efter denna session sade han: "Nu har jag förstått - jag kanske blir av med min fobi - kanske inte. Det spelar inte längre någon roll - jag har fått livsglädjen tillbaks. Jag låter mig inte längre vara ett offer för den sociala fobin. Från att ha legat inne i sin lägenhet ensam utan att någonsin gå ut, började han nu förändra sitt liv. Han flyttade ut på landet där han är aktiv med att renovera och möblera sin nya bostad. Hans relation med sin mamma har förbättrats radikalt. Mamman, som känner till svampsessionerna säger att hon är evigt tacksam för vad som hänt. "Jan är helt förändrad - du skulle ha sett honom innan".
Sedan dess har det gått ca ett och ett halvt år. Jan har gjort ytterligare några svampsessioner under den här perioden. Han tar dem med några månaders mellanrum för att få ny energi. Han säger idag att han har den sociala fobin kvar. Men att han nu har ett liv och han ser positivt på framtiden. "Min föreställning om att bli frisk var att jag skulle återgå till livet så som det var innan jag blev dålig. Men med nya insikter förstår jag att jag aldrig kommer att återgå till det livet igen, och jag vill det inte heller. Jag har ett helt nytt liv att se fram emot." Jan stödjer aktivt MAPS arbete för att få psykedelisk terapi accepterad inom psykiatrin. "Jag är övertygad om att det här kommer att komma en dag [inom psykiatrin]. Kanske om 20 år."
Här beskriver han själv hur det gick till:
Det finns en enorm potential när det gäller att hjälpa personer med vissa typer av psykisk sjukdom med psykedelia. Den här tråden kändes därför viktig, och jag har inte velat skriva något här innan jag var helt "frisk" och kunde på ett bra sätt förklara hur det gått till. Nu efter närmare 15 sessioner är jag inte säker på att någonsin kunna förklara hur det gått till, främst p.g.a. min brist på fantasi, men det ligger väl också lite i psykedelians natur att det är svårt att sätta ord på dessa starka känslor och upplevelser.
Frisk? Ja! Psykiatriker och annat lärt folk inom området har säkert andra definitioner för vad som är friskt, men för mig betyder det sinnesfrid.
Att acceptera och trivas med den man är och stå för det hjälper till sinnesfrid.Det finns mycket folk som lever hela sitt liv med en sida inom sig som dom aldrig visar eller pratar om, en sorts livslögn. I de flesta fall är det säkert bra att förhålla sig så, men för mig blev ångesten för stark.
Min starka front var bara en sköld för att dölja min osäkerhet i identitet. Följden blev total isolering.Det är här som kärnan ligger i min förändring. Psilocybinet har ur djupet dragit upp det som är jag själv.
Att det inte är den karismatiske och framåt person som jag ville vara och framstå som är nu fullständigt irrelevant och det känns bara skönt.Vägen till mig själv har gått via en rad insikter och förändringar av tankemönster.
Innan terapin var min bild av att bli frisk att gå tillbaka till och klara av mitt gamla liv. Det fanns inga som helst tankar på annat. Insikten om att detta var fel kom ganska tidigt och jag har kunnat jobba vidare därifrån.Om ångesten förut var 10 är den nu kanske 3. Det är helt ok. Den har funnits där i hela mitt liv, och om den skall hänga med hela vägen så accepterar jag det som en del av mig själv. Dock så är förhoppningarna stora att den skall försvinna helt.
Den sociala fobin anser jag hänger ihop med allt annat, ett symptom.
Visst känner jag obehag, men kan hantera det. Klarar att gå och handla utan benso och utan att bli stirrig.
När ångesten försvinner, försvinner också SF:n.Skulle jag kunnat uppnå detta genom den traditionella psykiatrin? Knappast.
Jag har träffat ett antal människor där, även sådana jag tyckt var bra, men det har inte hjälpt alls.
Kognitiv terapi har jag inte provat, och kanske hade det hjälpt, vem vet. Går inte det ut på att förändra tankemönster och perception? I så fall har psilocybinet varit min kognitiva terapeut.Skulle jag så småningom komma på ett sätt att förklara allt, så skall jag göra det här, men en sak är hårdfakta;
Den människan som låg i en mörk lägenhet månad efter månad, reste sig upp ur sängen enbart för matlagning och toalettbesök, gick och handlade var tredje månad proppfull med benso och bara försökte samla mod till att göra slut på det hela - den människan finns inte mer.
Tack vare psilocybin och en underbar guide.
Riskerna vid psykedelisk terapi är små - men måste tas på allvar. Det kan få allvarliga konsekvenser om man råkar ut för en incident utan att vara ordentligt förberedd. Den största risken tycks vara ett utlevande agerande som är destruktivt. Att personer blir aggressiva eller får underliga impulser under sessionen är en verklig risk.
Att denna reaktion är opåverkbar eller oberoende av "Set och Setting" är en felaktig uppfattning. Det är viktigt att man tar sessionen på allvar och inte som en lek. Att man muntligen eller skriftligen inför de närvarande lovar att inte skada sig själv, någon annan eller något materiellt under sessionen brukar vara tillräckligt för att incidenter inte skall uppstå. Detta förutsatt att man tar löftet på allvar. Det är noga vilka regler man sätter upp inför sessionen. Om man genomför gruppsession har man ofta regler för hur man interagerar med andra deltagare, för att inte störa någon annans upplevelse. Det är viktigt att man är flera personer närvarande. En ensam "guide" kan förlora kontrollen om något oväntat inträffar. Något annat mycket viktigt är förberedelsen. Man bör ha minst en separat träff innan med de som ska vara sittare, för en genomgång av syftet med sessionen och om reglerna. Under detta möte har sittarna möjlighet att bedöma om psykedelisk terapi är lämpligt just för den personen. Att en person väldigt gärna önskar delta i en psykedelisk session är inget kriterium för att han ska få det. Sittarna måste använda sin intuition för att avgöra om personen är lämplig. Man kan alltså aldrig lova i förväg att man kan genomföra en session. Om man är tveksam om personen är labil eller kommer att reagera negativt på psykedelia, kan man prova en lågdos-session med svamp, THC eller lustgas som "provsession".
Ibland kommer man i kontakt med energier som yttrar sig som oro, ångest, trötthet, nedstämdhet, känslan av att "bli galen" osv. Om man har dålig support sker det ofta att man omedvetet blockerar helandet av dessa energier - av rädsla att det ska förstärkas och bli ohanterligt. I supporten ingår att man måste acceptera även sådana energier och att de ibland även mellan sessionerna förstärks och att man under sessionen har sådant stöd och trygghet att man vågar släppa taget och ta emot dessa upplevelser. Utan tillräckligt stöd riskerar man att inte våga gå vidare i behandlingen och att man då upplever dessa energier som flashbacks dagar, veckor eller månader senare. Att våga närma sig dessa energier är avgörande - även mellan sessionerna - då man kan arbeta med t.ex. holotropisk andning, frigörande dans, guidad visualisering mm..
Det är en vanlig uppfattning att psykedeliska sessioner helst görs fritt - med möjlighet att vistas både inne och ute - att sitta och prata eller gå på upptäcktsfärd allt efter behag. All erfarenhet säger att detta förfarande ger mindre resultat när det gäller terapeutisk effekt, och att det också ökar riskerna flerfaldigt. Det ska finna möjlighet att vistas ute - gärna i naturen vid en sjö - men man uppmanas under större delen av den aktiva sessionen att ligga ner, slappna av och blunda medan helandet äger rum. Många som använt psykedelia på ett mer socialt vis eller för att upptäcka omgivningen, kan tycka att denna attityd är "tråkig" och begränsande. Men frågan är - vill man ha kul en stund - eller är man intresserad av ett djupt inre helande? För att inre helande skall kunna äga rum måste det också finnas plats för det i medvetandet. Ge dig det utrymmet genom att fokusera på den inre processen under sessionen.
"Den Heliga Svampen" är lika aktuell nu som när den skrevs. Den är mycket läsvärd för alla som vill upptäcka mer om psykologi och helande. Jag rekommenderar att du läser den noga helt och hållet. Den är på bara 32 sidor, men är full av fakta. Om man vill fördjupa sig, rekommenderas Stanislav Grofs bok "The Adventure of Self Discovery - Dimensions of consciousness and new perspectives in psychotheraphy and inner exploration" (1988 State University of New York) samt Grofs "Beyond The Brain".
| |
Tillbaks till innehållsförteckning | |