Utforskning av det omedvetna genom LSD-terapi.

LSD-debatten

Det har förflutit mer än ett kvarts sekel sedan den schweiziske kemisten Albert Hofmann av en slump upptäckte de kraftiga psykoaktiva egenskaperna hos lysergsyradietylamid, mera allmänt känt som LSD-25. En kort tid senare uppstod kring detta ämne en häftig debatt, vilken under årens lopp har fått mycket stor omfattning. Det förefaller vara riktigt att inleda regörelsen för LSD med en kort översikt över dess stormiga historia.

Upptäckten av LSD:s egenskaper blev en sensation i vetenskapliga kretsar och den fick en stimulerande inverkan på forskare från många olika grenar av vetenskapen. Många av de tidiga rapporterna underströk likheterna mellan den av LSD framkallade "experimentella" eller "modell-psykosen" och naturliga psykoser, i synnerhet schizofreni. Möjligheten att simulera schizofreni-symptom hos normala försökspersoner under laboratorieförhållanden och att genomföra komplicerade laboratorieförsök och forskning före, under och efter denna tillfälliga "modell-psykos" föreföll erbjuda en lovande väg till kunskap om de gåtfullaste sjukdomarna inom psykiatrin. Som en drog, vilken kunde åstadkomma en kort resa med returbiljett in i schizofrenins värld, rekommenderades LSD också som ett enastående instrument för utbildningen av psykiatriker, psykologer, medicine studerande och sjuksköterskor inom den psykiatriska vården. Gång efter annan rapporterades i anslutning härtill att en enda LSD-upplevelse kunde avsevärt öka försökspersonens förmåga att förstå psykiskt sjuka, att behandla dem med större känslighet och mer effektivt.

Debatten om LSD började när uppfattningen om LSD-tillståndet som ett slags "modell-schizofreni" utsattes för angrepp från många fenomenologiskt och psykoanalytiskt inriktade psykiatriker och slutligen avvisades av de flesta kliniska forskare. Det stod klart att det trots vissa ytliga likheter också fanns verkligt grundläggande skillnader mellan de båda. Hoppet att forskningen med LSD skulle kunna ge en enkel provrörslösning på mysteriet schizofreni förbleknade gradvis och uppgavs slutligen helt.

Den "psykotomimetiska", dvs psykos-simulerande, tyngdpunkten i LSD- forskningen överskuggades snart av ett ökande antal uppsatser i optimistisk ton i vilka hävdades att LSD skulle kunna ha en terapeutisk potential av dittills icke skådat format. Enligt många kliniska forskare verkade det som om psykoterapin med hjälp av LSD innebar att behandlingstiden skulle kunna avkortas betydligt. Dessutom rapporterades vid upprepade tillfällen terapeutiska framgångar hos olika kategorier psykiatriska patienter för vilka utsikterna till bot varit dåliga eller som inte uppvisade påverkan av konventionell behandling: kroniska alkoholister, narkomaner, kriminella psykopater, sexuellt avvikande och sådana som hade svåra karaktärsneuroser.

Dessa påståenden om framgångsrik behandling fick inte stå oemotsagda. Många kliniker, vilka kända till hur svårt det är att ändra djupt liggande psykopatologiska symptom, för att inte tala om personlighetsstrukturen, trodde inte på de dramatiska effekter som uppnåddes med behandling på några dagar eller veckor. De som var kritiska mot rapporterna påpekade att det inte fanns kontrollerade undersökningar som bekräftade att LSD-terapin var användbar. Sådana invändningar framfördes emellertid också i fråga om psykoanalysen och andra typer av allmänt accepterade och tillämpade metoder med psykoterapi utan droger. Det mesta av kritiken gällde metodproblem och ingen av skeptikerna ifrågasatte på allvar behandlingsmetoden som sådan. Sålunda visade Sidney Cohens uppsats, publicerad 1960, att riskerna i fråga om LSD-försök på normala frivilliga föröskspersoner var minimala, förutsatt att försöken utfördes av ansvariga yrkesmän. Riskerna blev något högre när LSD användes på psykiskt sjuka, men i allmänhet verkade LSD-psykoterapin vara mycket säkrare än många andra metoder som vanligen användes inom psykoterapin, bland dem elbehandling, insulinkoma och psykokirurgi. I stort sett verkade det under förra delen av 1960-talet som om LSD intog en fast position inom psykiatrin som ett värdefullt hjälpmedel för grundforskning, psykiatrisk urbildning och terapeutiska försök.

Det fanns vidare åtminstone två andra områden inom vilka användandet av LSD öppnade nya lovande möjligheter och nya perspektiv. Många som hade behandlats med LSD rapporterade om ovanliga estetiska upplevelser och insikter i den skapande processens natur; de fick nya insikter i fråga om konst, i synnerhet i de moderna strömningarna. Målare, skulptörer och musiker skapade under inflytande av LSD ytterligt intressanta och okonventionella konstverk, vilka skilde sig avsevärt från dessa konstnärers vanliga produktion. Det stod klart att försöken med LSD medförde viktiga slutsatser i fråga om konstens psykologi och psykopatologi.

Ytterligare ett område på vilket användandet av LSD föreföll bli tämligen revolutionerande var religionspsykologin. Man hade observerat att vissa LSD-försök gav upphov till djupgående religiösa och mystiska upplevelser, ganska lika dem som beskrives i de stora religionernas heliga skrifter eller beskrivits av helgonen, profeterna och religionsstiftarna under alla tider. Möjligheten att utlösa sådana upplevelser genom att använda en kemikalie gav upphov till en intressant och höggradigt kontroversiell debatt kring temat "kemisk" eller "ögonblicks-mysticism" och om hållbarheten och den andliga äktheten hos dessa fenomen. Debatten fördes av beteendeforskare, filosofer och teologer och svängde mellan tre ytterlighetsuppfattningar. Många experimentatorer ansåg att iakttagelserna vid försök med psykedelika gjorde det möjligt att flytta religiösa fenomen från "det heligas rike", skapa sådana fenomen i ett laboratorium när man så behagade, studera dem och slutligen beskriva dem i vetenskapliga termer. I det perspektivets förlängning såg man den dag när ingenting i religionen längre var mystiskt och heligt utan allt sådant kunde förklaras med termer från hjärnfysiologin och biokemin. Vissa teologer tenderade att betrakta LSD och andra psykedeliska ämnen som heliga och behandlingen med dem som sakrament därför att det kunde sätta individen i förbindelse med översinnliga verkligheter. En motsatt riktning förnekade att LSD-upplevelserna utgjordes av äkta religiösa fenomen jämförbara med dem som kommer såsom följd av "Guds nåd" eller är följden av disciplin, avhållsamhet, fromhet o.s.v.; enligt denna riktning innebar den tydliga lätthet med vilken sådana upplevelser kunde utlösas av en kemikalie grund nog för att förneka deras andliga betydelse.

I mitten av 1960-talet, när LSD kom ut i ansenliga mängder på svarta börsen och "LSD från gatan" användes av mängder av ungdomar som ett medel för okontrollerade lekmanna-experiment, fick LSD-debatten nya inslag. Den situation som nu uppstod var mycket olik den ganska upprörda men i grunden vetenskapliga och akademiska diskussionen tidigare. De nyktra och rationella argumenten försvann praktiskt taget helt från debatten, vilken i stället dominerades av en emotionellt laddad fientlighet mellan två oförsonliga motståndare. Å ena sidan proklamerade LSD:s anhängare att en nya epok hade inletts, och att dess "messias" var en kemikalie. För dem var LSD ett universalbotemedel för en sjuk mänsklighet och det erbjöd det enda vettiga alternativet till mass-självmord i en värld som hotades av utplåning med kärnvapen. Dessa LSD-anhängare ville att alla, utan undantag, skulle använda LSD så ofta som möjligt och under vilka omständigheter som helst. De förnekade att det förelåg några risker härmed eller också underskattade de dem; i de fall de erkände att risker fanns, ansåg de dem värda att ta med hänsyn till målet.

Å andra sidan skapades en atmosfär som var näst intill masshysteri bland allmänheten, som blev skräckslagen av denna nya rörelse och opponerade sig våldsamt mot den. Nästan varje dag skrev sensationshungriga journalister artiklar om de förfärliga följder, för att inte säga katastrofer, som orsakades av okontrollerade LSD-experiment som lekmän företog; enligt artiklarna steg folk ut genom fönster på skyskraporna, rakt ut i solnedgången, andra dödades medan de försökte hejda bilar med sina kroppar, ytterligare andra blev blinda som följd av att de satt och stirrade in i solen i timmar. Andra hårresande historier gällde fall när människor hade skadat sig själva genom att skära av bitar ur kroppen med köksknivar, eller mördat sina älskare eller svärmödrar eller också hamnat på stormavdelningarna på de psykiatriska sjukhusen, i ett stadium av permanent psykos. Dessa skräcksklidringar skapade en bild av LSD som en djävulsk drog och gav tillräckligt med underlag för en häxjakt från föräldrars, lärares, prästers. polismyndigheters och lagstiftares sida. Tyvärr deltog i viss utsträckning många yrkesmän från den psykiska hälsovården i denna aktion; trots att rapporterna från två årtiondens vetenskapliga försök med LSD fanns tillgängligt i den psykiatriska och psykologiska facklitteraturen, tillät dess yrkesmän att en sådan vrångbild av LSD skapades av rubrikerna i tidningarna.

Kopplingen av förhållandena på drogområdet med Hippie-rörelsen och motkulturens revolt ökade de redan allvarliga problemen med en socialpolitisk dimension. Saken förvärrades av de motsägande rapporterna om det möjliga sambandet mellan LSD och kromosom- och genetiska skador, leukemi och cancer. Sålunda hade bilden av LSD mycket stor spännvidd, från ett andligt, emotionellt och socialt universalbotemedel för mänskligheten och ett verksamt terapeutiskt hjälpmedel för människor som led av grava psykiska och psykosomatiska störningar, till en farlig fiende som gav upphov till organiska hjärnskador och allvarliga fysiska och psykiska skador på individen och innebar risker för framtida generationers välbefinnande. För att komplettera denna kontroversiella bild av LSD bör jag påpeka att drogen på allvar hade betraktas som ett effektivt hjälpmedel vid "hjärntvätt" och ett verksamt medel i den kemiska krigföringen.

Denna hysteriska atmosfär, plus bristen på seriös forskning, hade gjort det utomordentligt besvärligt att få en klar uppfattning om den vetenskapliga innebörden i många av de företeelser som denna debatt kretsade kring. De som på amatörmässig nivå experimenterar med LSD på sig själva hamnar ofta i en upplevelsevärld som förbryllar de psykiatriker och psykologer som tillkallas för att ta hand om akuta kriser orsakade av denna drog. Å ena sidan kan LSD-upplevelser inte inpassas i något existerande teoretiskt system, å andra sidan är många kliniker på det klara med att det är fel att etikettera LSD-upplevelser enbart som psykotiska. Därtill kommer att många människor som följd av LSD-experiment har undergått dramatiska förändringar i fråga om personligheten, till vilka jag räknar värderingsnormer samt religiösa och filosofiska uppfattningar, liksom livsstilen i allmänhet. På grund av bristen på en teoretisk referensram för förklaringar till de mekanismer som verkar på detta område har yrkesmän, som tillfälligtvis fått en inblick i sådana omvandlingar, betecknat dem som oförklarliga. Även några av de negativa följderna av intagande av LSD, t.ex. psykotiska sammanbrott eller självmordsförsök, skulle kunna ge viktiga upplysningar om dessa fenomens dynamik om de granskades från vetenskaplig synpunkt i stället för emotionell.

Om vi tittar närmare på denna LSD-debatts karaktär och omfattning förefaller det klart att den speglar något mycket väsentligare än de farmakologiska effekterna av ett enstaka kemiskt ämne. Även om debatten förefaller gälla LSD är det andra ingredienser i meningsutbytena som ger dessa deras emotionella laddning. Flera årtiondens LSD-forskning har givit många bevis i fråga om den "gemensamma nämnaren" för de faktorer som har lett till denna situation. Såsom framgår av de följande kapitlen tyder en omsorgsfull analys av LSD-data på att detta ämne vidgar de själsliga processerna och därmed för upp till ytan åtskilliga element från det omedvetnas djup. Det vi observerar vid LSD-upplevelser och i olika förhållanden i anslutning till dem verkar i grunden vara att de konflikter som är inbyggda i människans natur och i hennes civilisation "flyttas ut" och förstoras. Om de betraktas från denna synpunkt utgör LSD-fenomenen ett utomordentligt intressant material till en djupare kunskap om psyket, människans natur och det samhälle människan har skapat.