LSD och dess inverkan på människan
Stanislav Grof 1975
- Inledning
- LSD-reaktionen
- Fysiska symptom
- Förändringar i perceptionen
- Förvrängningar i tids- och rumsuppfattningen
- Emotionella förändringar
- Förändringar i sättet att tänka, intellektet och minnet
- Psykomotoriska förändringa
- Medvetandeförändringar
- Sexualiteten
- Upplevelsen av konst
- Upplevelser av religiös och mystisk art
Inledning
Under de senaste åren har kunskaperna om LSD ökat. De har vidarebefordrats till allmänheten via dagspressen, en del tidskrifter, böcker, propagandan mot droger, radio- och TV-program samt film, liksom via samtal man och man emellan. De flesta vuxna liksom ungdomar har kommit i kontakt med materialet. Större delen av denna information har emellertid inte varit systematisk, för att uttrycka saken milt, och mycket av den har av kommersiella och politiska skäl varit vinklat och förvrängt. Därför anser jag det angeläget att ge en kort översikt av basfakta beträffande LSD, vilka kan tjäna som allmän bakgrund till den fortsatta debatten. En sådan översikt torde vara lämplig när det gäller att sätta sig in i de mera speciella, dynamiska aspekterna av LSD-upplevelserna, vilka utgör denna studies väsentliga innehåll.
LSD-25, lysergsyradietylamid, är ett halvsyntetiskt, sammansatt ämne; dess naturliga beståndsdel är lysergsyra, basämnet för alla de viktigaste ergot-alkaloiderna, medan dietylamidgruppen tillsätts i laboratoriet. LSD som sådant har inte upptäckts i något känt organiskt ämne, även om man har misstänkt att naturligt LSD produceras i hjärnan på djur smittade av toxoplasmos. Syntes av flera andra lysergsyraamider har påvisats i kulturer av svampen Claviceps paspali. Liknande amider har också hittats i frön av "blomman för dagen" och Rivea corymbosa, vilken i Mexico under århundranden har använts för rituella ändamål i form av smörjelser och giftdrycker, s.k. ololiuqui. Det kan vara intressant att erinra sig att LSD syntetiserades första gången i Sandoz-laboratorierna i Schweiz av Stoll och Hofmann såsom ett medel som möjligen kunde vara användbart inom obstetrik och gynekologi och vid behandling av migrän. Det underkastades sedvanliga laboratorietester på djur och befanns vara ointressant och undersökningarna lades ned. Ungefär fem år senare, i april 1943, upptäckte Albert Hofmann de hallucinogena egenskaperna hos LSD. Vid en genomgång av materialet från de tidigare forskningarna kring ämnet slöt Hofmann sig till att det gav antydningar om möjligheten till en intressant retningseffekt på centrala nervsystemet. Medan han höll på med att syntetisera ett nytt prov av LSD för fortsatta undersökningar råkade han få i sig en dos av ämnet och upplevde mycket dramatiska psykiska förändringar. Han lyckades åstadkomma den av honom förmodade kopplingen mellan sitt abnorma psykiska tillstånd och den drog han var sysselsatt med. Senare tog han avsiktligt 250 mikrogram (miljondels gram) LSD för att på ett vetenskapligt sätt undersöka om hans förmodan var korrekt. Hans reaktion på den dosen liknade i hög grad den första men den var betydligt mera dramatisk och intensiv. En liten kvantitet LSD ändrade på ett drastiskt sätt Hofmanns psykiska funktioner under åtskilliga timmar; under den tiden befann han sig i en fantastisk värld av intensiva känslor, strålande, klara färger och böljande former.
Hofmann beskrev sedan för Stoll sitt ovanliga experiment - Stoll var verksam vid Z˙richs psykiatriska klinik - och kollegan blev intresserad av att genomföra den första vetenskapliga undersökningen av LSD på dels normala frivilliga försökspersoner, dels psykiatriska patienter. Hans observationer i fråga om LSD:s effekter på dessa båda kategorier försökspersoner publicerades 1947 och väckte ett enormt intresse samt uppmuntrade till forsatt forskning i många länder. Senare studier bekräftade Stolls iakttagelser om att LSD var den dittills kraftigast verkande psykoaktiva drogen. I otroligt små mängder, med början vid doser på 10-20 mikrogram, gav ämnet upphov till djupgående och skiftande psykiska förändringar, vilka varade åtskilliga timmar. LSD var alltså omkring 5000 gånger starkare än meskalin, ett ämne som redan var känt, och 150 gånger mer verksamt än det senare upptäckta psilocybinet.
Fortsatta forskningar visade att LSD kan ges genom de vanliga metoderna: intas genom munnen, sprutas in i musklerna eller i ådrorna, via bukhinnan eller direkt i den cerebrospinala vätskan i ryggradens centralkanal. Det förefaller finnas ett ovanligt stort område inom vilket LSD kan användas utan risker. Djurförsök med akuta och kroniska förgiftningar tydde på att LSD har låg förgiftningsnivå och stor säkerhetsmarginal; vid kliniska experiment gavs doser på mellan 10 och 2000 mikrogram utan påvisbara biologiska biverkningar.
LSD-reaktionen sätter in efter en latensperiod, vilken kan variera mellan tio minuter och tre timmar, beroende på individen, sättet att ge drogen, doseringen, graden av psykologiskt motstånd och andra variabler. En sådan latensperiod förekommer inte när LSD sprutas in direkt i den cerebrospinala vätskan; i det fallet sätter verkan in praktiskt taget omedelbart. En okomplicerad LSD-behandling har en varaktighet på mellan 4 och 12 timmar. Den viktigaste faktorn därvidlag är försökspersonens personlighet, den natur och den dynamik som det omedvetna material har vilket aktiveras under upplevelsen, och dosens storlek. Förlängda reaktioner, vilka ibland uppträder vid arbete med LSD, kan räcka i dagar eller veckor. Intensiteten i LSD-upplevelsen kan mildras genom att personen i fråga öppnar ögonen och rör på sig, och den kan också förstärkas om försökspersonen stannar kvar i bakåtlutad ställning, använder skydd för ögonen och lyssnar på stereofonisk musik. LSD-fenomenen sträcker sig över ett mycket brett område och inträffar på nästan alla områden av psykiska och fysiska livsfunktioner. Här skall bara ges en skiss i grova drag. Fysiska symptom är ett typiskt standardinslag i LSD-reaktionen; de flesta av dem kan uttryckas med termer från stimuleringen av de vegetativa, motoriska och sensoriska nerverna. Vegetativa manifestationer kan vara av sympatisk natur, av parasympatisk natur, eller bådadera. De sympatiska reaktionerna inkluderar att pulsen blir snabbare, blodtrycket ökar, pupillerna utvidgar sig, bilden av det man ser blir suddig och man får problem med fokuseringen, tjock saliv utsöndras, man svettas ymnigt, sammandragning sker av de finaste artärerna, vilket ger upphov till kyla samt blåfärgning av händer och fötter, varjämte håret på kroppen reser sig. Parasympatiska effekter utgörs av en sänkning av puls och blodtryck, stark ökning av salivavsöndringen, utsöndring från tårkörtlarna, diarré, kväljningar och uppkastningar. Symptom av mer allmän karaktär förekommer också, t.ex. illamående, en känsla av vara förkyld, trötthet samt omväxlande känslor av värme och av kyla. De oftast förekommande motoriska fenomenen omfattar ökad muskelspänning, darrningar, ryckningar eller komplexa slingrande rörelser.Även om de nämnda fenomenen är mera allmänt förekommande upplever vissa försökspersoner även en total avslappning av alla kroppens muskler. Vid sidan av de vegetativa och motoriska manifestationerna har hos personer som genomgått LSD-behandling noterats skilda typer av förändringar i nervreflexerna. Symptom som är kopplade till aktiveringen av det sensoriska nervsystemet är huvudvärk, smärtor i diverse andra kroppsdelar, en känsla av tyngd i armar och ben och en flora av egendomliga sensationer samt sexuell stimulans.
Förändringar i perceptionen är den mest frekventa och konstanta delen av LSD-reaktionen. Även om de kan uppträda i varje sensoriskt område tycks dominansen ligga på visuella fenomen. Dessa sträcker sig från elementära visuella upplevelser av blixtrande ljus, geometriska figurer och förvrängning av omgivningen till komplicerade bilder som innefattar grupper av människor, olika djur och alldeles speciella landskap. Mindre ofta förekommande är perceptuella förändringar på det akustiska området. Typiska reaktioner är överkänslighet för ljud, svårighet att skilja mellan olika ljudretningar, hörselvillor och pseudohallucinationer. Förändringar i lukt- och smakorganen är ganska vanliga hos normala försökspersoner och psykiatriska patienter; de kan dominera behandlingen med LSD av blindfödda, vilka vanligen inte får några upplevelser av optiska fenomen efter att ha fått LSD. Typiskt är att lukt och smak hämmas under behandlingens höjdpunkt, medan de förstärks mycket kraftigt under dess slutfas. Lukt- och smakvillor eller psuedohallucinationer är speciellt frekventa när personen i fråga försätts tillbaka till sin tidiga barndom. Förnimmelsestörningar i fråga om känseln innefattar såväl en minskning som en ökning av känsligheten i olika delar av kroppen; ovanliga sensationer av olika slag förekommer också ofta vid LSD-behandling. Speciellt intressanta är komplicerade och ofta bisarra förändringar i kroppsuppfattningen. Förvrängningar i tids- och rumsuppfattningen är ett av de mest utmärkande och ständigt förekommande inslagen i LSD-behandlingen. Tidsbegreppet förvrängs tämligen regelbundet; det vanligaste är att en kort tidsperiod förefaller försökspersonen vara mycket längre än vad den är, även om ibland motsatsen förekommer. I ytterlighetsfallen kan minuter uppfattas som århundraden eller årtusenden, eller också kan en lång period uppfattas som om den inte hade varit mer än några sekunder lång. Ibland förändras tiden inte bara kvantitativt utan också som dimension. Den stannar helt och hållet, så att händelsernas verkliga följd upphävs: det förflutna, det närvarande och det framtida upplevs som liggande omedelbart intill varandra. En särtyp av förändring av tidsbegreppet är att man upplever sig såsom förflyttad till olika perioder i sin levnad.Rumsbegreppet ändras också på ett typiskt sätt: avstånden kan förefalla större än vad de är, eller också underskattas de. Föremål uppfattas som större, alternativt mindre, än vad de egentligen är. Rummet kan förefalla hoptryckt, vertikalt eller horisontellt. De behandlade kan få känslan av att förlora perspektivet eller uppleva växlingar i rummets "konsistens", t.ex. förtunning eller förtätning. LSD-behandlade visar sig också kunna skapa subjektiva rum och privata mikrovärldar, vilka är autonoma och utan samband med vårt tids/rums-kontinuum. Ofta förekommer att upplevelserna ger en känsla av att man upplöses i rummet; de kan frigöra känslor av extas eller förknippas med känslor av dödsskräck och utplåning. En ytterlighet när det gäller upplevelser beträffande förändring av tid och rum är känslan av oändlighet eller evighet.
Emotionella förändringar uppträder som en av de första LSD-reaktionerna och representerar ett mycket regelbundet, konstant behandlingsinslag. Tidiga rapporter om LSD:s verkan tryckte hårt på den uppskruvade glättigheten, euforin, vilken är ganska typisk för de normala människor som får medelstora doser. Denna eufori kan ta sig flera olika former: upprymdhet med omotiverade skratt, överflödande glädje, en djup känsla av frid, högtidlighet och avslappning, orgiastisk extas, sinnlig njutning eller känslor av vällust och sensualitet. Om de behandlade är psykiatriska patienter och om doserna de ges är större, ökas betydligt frekvensen av inslag av nedstämdhet. Oro kan då dominera försöken och få som yttersta följd total panik och djup dödsskräck. Depressioner kan ta formen av lugn ledsnad, ett tårlöst svårmod eller upprörd förtvivlan med ganska dramatiska yttringar. Vid vissa tillfällen kan allvarliga funderingar på självmord eller till och med försök härtill inträffa och detta tvingar försöksledarna att hålla noggrann uppsikt över den behandlade. Plågsam underlägsenhetskänsla och skuldkänsla förekommer ofta, i synnerhet vid terapeutisk behandling av psykiatriska patienter. Uppskruvad obalans eller, som motsats, håglöshet, är vanliga inslag i bilden. I vissa fall är plågsam kluvenhet och obeslutsamhet de mest typiska inslagen. Även om aggressiva känslor är tämligen frekventa, utlevs aggressiviteten inte i okontrollerad och destruktiv form och ger inte upphov till allvarliga problem, låt vara att det naturligtvis finns undantag från denna regel. Förändringar i sättet att tänka, intellektet och minnet är ganska tydliga, även om de inte alltid är klart påvisbara vid psykologiska test. I vissa typer av LSD-upplevelser påskyndas tankeprocessen, i andra bromsas den. Att tänka logiskt och abstrakt är vanligen möjligt för de behandlade, men det är subjektivt svårare; icke-logiskt och ohämmat associativt bildtänkande av drömlik natur tränger i förgrunden. Ibland kan detta resultera i en plötslig förenkling och beslut i fråga om vissa problem, inte olik konstnärlig inspiration eller den skapande gnistan hos en vetenskapsman eller uppfinnare. Sådana intuitiva "inblickar" kan då och då samla information från olika områden på ett resultatgivande sätt. Lika frekvent är emellertid att uppfattningen om händelser som inträffat blir förvriden, och att dessa händelser tolkas negativt: förföljelsemani, självöverskattning eller tron att i sig obetydliga händelser eller yttranden gäller honom eller henne och har djup innebörd. I varje fall skall man inte lita på att den behandlade har oförvillat omdöme, och man skall inte sätta någon tilltro till allvarliga, oåterkalleliga beslut som fattas av en person som handlar under påverkan av denna drog.Undersökningar rörande funktionen hos intellekt och minne under behandling med LSD - utförda som psykologiska standardtest - avslöjar vanligen en smärre försämring att klara de förelagda uppgifterna. Det är emellertid svårt att tolka dessa testresultat; det är inte klarlagt huruvida detta beror på en återgång i de intellektuella funktionerna till tidigare utvecklingsstadier, på en toxiskt betingad försämring av hjärnfunktionerna eller på den behandlades brist på intresse och motivation och på koncentrationen på de fascinerande inre upplevelserna.
Vad så beträffar ihågkommandet av LSD-upplevelserna finner vi att ett mer eller mindre klart minne vanligen kvarstår av allt sådant som klart uppfattades och upplevdes vid tiden för behandlingen. Minnesförlust är ganska ovanlig, utom i de fall stora doser har använts eller mycket starkt emotionellt laddat material föreligger. Ibland kan LSD-upplevelserna vara så överväldigande att den behandlade inte kan klart skilja mellan de olika fasetterna ens vid tiden för behandlingen. I dess fall minns personen i fråga snarare den allmänna atmosfären än specifika detaljer.
Psykomotoriska förändringar blir vanligen mycket tydliga, men de går inte alla i någon speciell riktning. Vissa personer som får LSD uppvisar en tydlig aktivitetssänkning, med brist på omedelbarhet och initiativ, andra åter visar tydlig psykomotorisk upphetsning, då och så med inslag av inadekvat uppträdande, t.ex. omotiverade skratt, vag aggression, teatraliskt beteende eller utagerande av olika impulser. Medvetandeförändringar har vanligen en ganska specifik karaktär. I de flesta fall uppträder inga tecken på kvantitativ försvagning i riktning mot sömnighet, dvala eller koma (djup medvetslöshet), och typiskt nog inte heller något som helst tecken på den förvirring och bristande orienteringsförmåga beträffande den egna identiteten, tiden och platsen för behandlingen som kan iakttas hos dem som har fått medel som atropin, skopolamin och benactyzin. LSD-behandlades medvetande uppvisar en kvalitativ transformation av drömlik natur. Det kan vidgas utöver de normala gränserna och omfatta fenomen från det djupt omedvetna vilka inte är möjliga att nå under normala omständigheter. Detta brukar ofta betecknas som en utvidgning av medvetandet. Sexualiteten kan påverkas på olika sätt. Ibland är den så förträngd att ingenting verkar mer främmande för patienten än sex. Men den kan också ökas avsevärt, så att under behandlingen långa perioder domineras av intensiva sexualkänslor och dito föreställningar. Sexuella upplevelser vid LSD-behandling får ibland en ganska ovanlig "touch"; de kan inrymma grymma eller onaturliga inslag eller ta sig sataniska, omättliga eller raseri-former. Under slutfasen av en behandling med god "upprullning" ökas vanligen förmågan till orgasm, såväl hos män som kvinnor. Samlag under en behandling kan bli den starkaste upplevelsen på det området i parternas liv. Upplevelsen av konst är i många fall en viktig ingrediens i LSD-behandlingen. Ett unikt upplevande av färger och former och en överväldigande effekt av musik utlöser ofta en ny förståelse för konst och artistiska företeelser. Denna förmåga att uppleva intryck av konst kan kvarstå efter en enda behandling, utan någon begränsning i tiden. Ibland kan observeras en påfallande ökning av en persons kreativitet under och efter behandling med LSD, men det är inte regel. Upplevelser av religiös och mystisk art tillhör de intressantaste LSD-fenomenen. Deras förekomst förefallar ha direkt samband med doseringen och antalet tidigare behandlingar för personen i fråga. De kan också underlättas av behandlingsmetoden i fråga om "set and setting". Upplevelsen av döden och återfödelsen, uppgåendet i universum eller Gud, möten med demoner eller genomlevandet av "tidigare inkarnationer" verkar att fenomenologiskt icke kunna skiljas från liknande skildringar i de stora religionernas heliga skrifter och de antika civilisationernas hemliga texter.Ända sedan LSD-försökens tidiga år har det varit svårt att få klarhet i hur en enda drog kan ge upphov till ett så enormt brett spektrum av upplevelser, vilka uppträder i olika kombinationer och till synes i samma kontinuum. Det stod klart att en långsiktig systematisk forskning kring LSD-processen med ett stort antal människor skulle krävas för att utveckla, uppställa, en typologi för upplevelsemönster och visionssekvenser, för att relatera dem till varandra och till försökspersonens personlighet och för att undersöka principerna bakom denna till synes kaotiska process. Den forskning som beskrivs i denna bok har som grundläggande karakteristikum en oavbruten strävan att få fram tillräckliga mängder data, att analysera dessa omsorgsfullt och att uppställa nya begreppsramar för de observerade kliniska realiteterna.