Det heuristiska värdet av LSD-forskningen

Innan vi övergår till att diskutera den teoretiska innebörden i LSD-forskningen är det nödvändigt att rättfärdiga det heuristiska värde LSD har som instrument för utforskandet av människans omedvetna och det berättigade i att dra mera allmänna slutsatser av arbetet med detta ämne. Det har bland många yrkesmän funnits en tendens att avfärda upplevelserna vid LSD-behandlingen såsom yttringar av en som följd av förgiftning uppkommen förändring i hjärnans funktion (toxisk psykos), en förändring som har obetydlig, om ens någon, betydelse för kunskapen om människans psyke så som detta fungerar under mera normala förhållanden.

Detta är en grundläggande och allvarlig invändning som kräver särskild uppmärksamhet och omsorgsfull granskning. Det viktiga är huruvida det existerar oföränderliga, varaktiga och standardeffekter vid behandling med LSD, vilka är enbart farmakologiska till sin natur, icke knutna till den behandlades personlighetsstruktur, och om de uppträder utan undantag hos varje individ som ges en tillräcklig stor dos av ämnet.

De fenomen som uppträder vid en LSD-behandling täcker ett mycket brett område; de förnimmelse-, känslo- eller psykosomatiska fenomen som över huvud taget existerar har praktiskt taget alla observerats och redovisats som del av en LSD-upplevelse. Den extremt stora spännvidd dessa upplevelser har och den stora skillnad mellan olika individers upplevelser som förekommer, kompletteras med de inte mindre stora växlingar i en och samma persons upplevelser. Om en och samma person får LSD upprepade gånger blir var och en av dessa behandlingar en upplevelse helt skild från de övriga i fråga om upplevelsens innehåll, allmänna karaktär och förlopp. Denna växling är i och för sig en allvarlig invändning mot idén att LSD-reaktionen är ett resultat av enkla kemiska och fysiologiska determinanter. Det är både intressant och teoretiskt viktigt att observera till hur stor del icke-farmakologiska faktorer inverkar på LSD-upplevelserna.

En viktig ingrediens i mitt analysarbete beträffande LSD-data var letandet efter de typiska bestämmande farmakologiska effekterna av LSD. Resultatet av denna analys blev ganska överraskande; efter att ha analyserat över 3800 journaler förda vid LSD-behandling fann jag inte ett enda symptom som skulle kunna utgöra en absolut konstant komponent i dem alla och alltså kunna anses verkligt oföränderlig.

Förändringar i synförnimmelserna påstås vanligen vara en typisk manifestation av LSD-tillståndet och följaktligen en allvarlig aspirant på rollen som ett farmakologiskt, oföränderligt inslag. Även om de uppträdde tämligen frekvent i våra journaler fanns det ett antal högdos-behandlingar, vid vilka förändringar på synområdet inte alls förekom även om, vilket fallet var i några av dessa behandlingar, LSD-dosen var på 500 mikrogram. Åtskilliga av de reaktioner på LSD vilka inte innehöll några visuella fenomen tog formen av intensiva sexuella upplevelser, medan andra kännetecknades av en massiv somatisering, vilken drabbade olika delar av kroppen och yttrade sig i känslor av obehag och fysiskt illamående eller av fruktansvärda plågor. Vid avancerade stadier av psykolytisk behandling och vid några psykedeliska behandlingar uppträdde fall utan förändringar i synförnimmelserna, däribland antingen ett brutalt och primitivt biologiskt upplevelsekomplex som av ett flertal personer beskrevs så, att de hade återupplevt sin egen födelse, eller översinnliga upplevelser med en paradoxal karaktär av att vara "utan innehåll och ändå innehålla allt".

Fysiska manifestationer av LSD-tillståndet förtjänar speciellt omnämnande i detta sammanhang, eftersom i de tidigare rapporterna dessa manifestationer betraktades som enbart farmakologiska verkningar och en följd av direkt kemisk aktiviering av hjärnans vegetativa centra. Omsorgsfulla observationer under ett stort antal behandlingar och en analys av journalerna gav inget stöd för denna tolkning. Spektret av s.k. vegetativa symptom är mycket brett och större än någon annan känd drogs, med undantag för vissa andra psykedelika. Underligt nog innefattar dessa symptom såväl sympatiska som parasympatiska fenomen, och de uppträder i grupperingar och med olika kombinationer.

De fysiska reaktioner som sammanhänger med LSD:s verkan varierar från behandling till behandling. De påverkas praktiskt taget inte av dosens storlek, och det finns inget påvisbart samband mellan dos och verkan. Vid många behandlingar med stora doser LSD förekom inga fysiska manifestationer, eller också uppträdde de periodiskt och i nära samband med ett komplicerat och starkt försvarat material ur det omedvetna.

En annan aspekt på dess symptom som kunde nämnas i detta sammanhang är att de starkt påverkas av olika psykologiska faktorer; de kan ofta förändras eller till och med upphöra som följd av olika yttre inflytelser och speciella psykoterapeutiska ingrepp. En av de fysiska manifestationerna av LSD-reaktionen förtjänar att understrykas speciellt, nämligen utvidgning av pupillen (mydriasis). Den är så vanlig att dess förekomst har utnyttjas av många experimentatorer och terapeuter som ett pålitligt tecken på att den behandlade fortfarande är påverkad av drogen. Under lång tid var mydriasis också ansedd som en högst möjlig icke-variabel manifestation av LSD-effekten vid mina försök. Senare övervakade jag åtskilliga behandlingar med LSD, några av dem ytterst dramatiska, vid vilka de behandlades pupiller föreföll sammandragna eller snabbt växlade mellan stark sammandragning och stark utvidgning. En situation liknande den som gällde för de vegetativa symptomen uppträdde i fråga om yttre fysiska manifestationer, muskelkramp, darrningar, ryckningar, anfallsliknande symptom m.m.

Inga av dess symptom förekom tillräcklig ofta eller kunde förutsägas med tillräcklig grad av säkerhet för att de skulle kunna betraktas som en typisk farmakologisk LSD-verkan. Detta innebär inte att LSD i och för sig inte har typiska fysiologiska effekter; sådana kan tydligt påvisas vid djurförsök, vid vilka man använder ojämförligt större doser. Min erfarenhet tyder emellertid på att inom gränserna för de doser som vanligen används vid försök på människor eller vid psykoterapeutisk behandling, fysiska manifestationer inte är följden av en direkt farmakologisk stimulering av centrala nervsystemet. De förefaller ha sitt ursprung i kemisk aktivering av psykodynamiska präglingar i det omedvetna och har en struktur som liknar den som gäller för hysteriska förändringar, organ-neurotiska fenomen eller symptom på psykosomatiska störningar.

Lika omöjligt att ange som hur LSD-reaktionen förlöper är dess intensitet. Den individuella reaktionen på samma dos-storlek växlar betydligt. Min erfarenhet tyder på att graden av mottaglighet eller motstånd i fråga om LSD sammanhänger med komplicerade psykologiska faktorer snarare än med variationer av konstitutionell, biologisk eller metabolisk natur. De människor som i sitt vardagsliv måste bibehålla full självkontroll och har svårt för att koppla av och "släppa loss" kan ibland ha motståndskraft mot relativa höga doser (mellan 300 och 500 mikrogram) och inte visa tecken till några förändringar. Tillfälligtvis kan en person motstå en avsevärd dos LSD om han av något skäl har beslutat sig härför. Han kan besluta sig för att bevisa för sig själv och andra att han är "stark", uthärdar mer än medpatienterna, eller av något annat skäl. Vanligen ligger emellertid mera relevanta skäl ur det omedvetna bakom sådana ytliga rationaliseringar. Ytterligare en anledning till hög motståndskraft mot drogens verkan kan vara otillräckliga förberedelser, instruktioner samt för litet ingjutande av lugn hos personen i fråga, brist på helhjärtad inställning till medverkan och samarbete, eller brist på förtroende i de terapeutiska relationerna. I sistnämnda fall löper inte LSD-reaktionen alltid som den skall förrän anledningarna till motståndet har analyserats och tolkats. Tillfällig plötslig "tillnyktring", vilken kan inträffa vid vilken som helst tidpunkt under behandlingen och vid vilken dos som helst, kan tolkas som en tillfällig mobilisering av försvar inför uppträdandet av obehagligt traumatiskt material. Bland de psykiatriska patienterna är motståndet mot LSD:s verkan särskilt högt hos dem som lider av tvångsneuros. Jag har ofta observerat att sådana patienter kan motstå doser på över 500 mikrogram LSD och visa endast mycket små tecken till fysiskt eller psykiskt betryck. I ytterlighetsfall kan det krävas flera dussin behandlingar med höga doser innan det psykiska motståndet hos sådana individer kan bringas ner till en nivå vid vilken de börjar få perioder av återvändande till barndomen och blir medvetna om det omedvetna material som de måste tränga igenom. Det extremt höga motståndet hos denna kategori av patienter kan illustreras med följande kliniska exempel:

Erwin, en 22-årig student, remitterades till LSD-behandling efter att man i fyra år förgäves prövat terapi på honom för en allvarlig tvångsneuros. Under årens lopp hade han utbildat ett mycket komplicerat system av tvångstankar och sysselsatte sig så mycket med dem att de förlamade alla hans övriga aktiviteter. Han kände sig tvungen att för sin inre syn "rita upp" en geometrisk figur med två koordinataxlar och inom detta system placera alla de problem och plikter han mötte i sitt dagliga liv. Ibland kunde han tillbringa timmar med att i en desperat ansträngning söka den rätta platsen för någon aspekt av tillvaron, men han misslyckades alltid. Innan han kom under behandling hos oss ansåg han att tyngdpunkten i hans inbillade koordinatsystem försköts åt vänster. Detta gjorde honom enormt upprörd och gav upphov till spänningar, vaksamhet, oro, osäkerhet och depression. Erwin uppvisade olika psykosomatiska symptom och hade en benägenhet att tolka dem som en inbillningssjuk. Han remitterades till psykolytisk terapi efter att ha intagits på sjukhus åtskilliga gånger och utan framgång behandlats med lugnande och antidepressiva medel, liksom med psykoterapi utan droger.

Erwin uppvisade ett tämligen uppseendeväckande motstånd mot LSD:s verkan. Efter två veckors förberedelser av psykologisk art började han få regelbundna behandlingar med LSD med en veckas mellanrum. Den första dosen på 100 mikrogram ökades med mellan 50 och 100 mikrogram varje vecka, eftersom han knappast visade någon reaktion alls. Till slut fick han 1500 mikrogram i injektion, i hopp om att detta skulle bryta ner hans motstånd. Mellan andra och tredje timmen av behandlingen, när LSD:s verkan vanligen är högst, kände Erwin sig uttråkad och lite hungrig. Enligt vad han själv berättade och efter vad vi kunde döma efter yttre manifestationer hände ingenting speciellt. Han föreföll vara väl samlad och ha full kontroll över sig själv, och han tilläts därför att i sällskap med terapeuten gå till ett litet kök som fanns vid avdelningen, skära en skiva bröd med en kniv, öppna en burk leverpastej och äta en smörgås. När han var färdig med detta ville han bege sig till avdelningens sällskapsrum och spela schack eftersom han - som han sade - kände behov av förströelse under detta händelselösa, monotona experiment.

Det dröjde till Erwin hade fått 38 behandlingar med höga doser av LSD innan hans försvar hade brutits ner till den punkt från vilken han började färdas tillbaka till barndomen och återuppleva traumatiska händelser.

Efter denna och liknande observationer stod det klart att högt psykologiskt motstånd mot LSD inte kan brytas ner bara med en ökning i doserna och att det måste luckras upp gradvis genom en serie behandlingar. Det förefaller finnas en mättnadspunkt för LSD någonstans mellan 400 och 500 mikrogram. Om den behandlade inte då reagerat på "rätt" sätt tjänar det ingenting till att i den situationen ge mer LSD.

Efter att ha visat att LSD inte har någon otvetydig icke-varierande verkan på den doseringsnivå som vanligen förekommer vid experimentellt och klinisk arbete med mänskligt material kan vi fråga oss vilka LSD-effekterna egentligen är. Enligt mina erfarenheter är de tämligen ospecifika och kan beskrivas endast i mycket allmänna termer. I det övervägande antalet behandlingar uppträder en genomgående tendens till perceptuella förändringar på olika sinnesområden. Medvetenheten förändras kvalitativt och får en drömlik prägel. De emotionella reaktionerna förstärks nästan alltid kraftigt, och affektiva faktorer spelar en viktig roll som determinanter i fråga om LSD-reaktionen. En slående aspekt av LSD-verkan är en markerad intensifiering av alla psykiska processer och nervprocesserna; detta innefattar fenomen av olika natur och ursprung. Tidigare och färska psykogena symptom, liksom sådana som den behandlade har lidit av under barndomen eller senare under livet, kan "dras fram", förstärkas och upplevas under LSD-behandlingarna. Traumatiska eller positiva upplevelser i det förflutna, förbundna med stark emotionell laddning aktiveras, hämtas upp ur det omedvetna och återupplevs på ett invecklat sätt. Olika dynamiska präglingar från olika skikt av individuellt och kollektivt omedvetet kan bringas upp till ytan och medvetet upplevas. Tillfälligtvis kan fenomen av neurologisk natur förstärkas och komma till uttryck vid behandlingarna. Ofta är dessa smärtor förbundna med artrit, förskjutning av ryggradens mellankotskivor, inflammationer eller postoperativa och posttraumatiska förändringar. Speciellt vanligt är att den behandlade återupplever sådant som sammanhänger med tidigare skador och operationer; från teoretisk synpunkt är det intressant att LSD-behandlade förefaller kunna återuppleva till och med smärtor och andra sensationer som har samband med operationer som utfördes medan patienten var helt nedsövd. LSD:s egenskap att förstärka olika neurologiska processer är så anmärkningsvärd att den med framgång har använts av ett antal tjeckiska neurologer såsom ett diagnostiskt instrument för att bringa till ytan latenta förlamningar och andra organiska skador på centrala nervsystemet. Den negativa sidan av denna intressanta egenskap hos LSD är att den kan upphov till anfall hos patienter som lider av uttalad epilepsi eller sådana som har en latent disposition för den sjukdomen.

Över huvud taget har jag inte under analysen av mina data kunnat finna några sådana tydliga farmakologiska effekter av LSD på människor som skulle vara konstanta och icke-varierande och därför kunna anses som drog-typiska. För närvarande anser jag att LSD är ett kraftigt verkande icke-specifikt förstärkande eller katalyserande medel för biokemiska och fysiologiska processer i hjärnan. Ämnet förefaller skapa en situation med odifferentierad aktivering som underlättar en process, vilken innebär att material som den behandlade är omedveten om tränger upp från olika nivåer ur psykets djup. LSD-upplevelsernas stora rikedom och deras ovanliga tendens till variation såväl mellan individer som inom en och samma individ kan därför förklaras med den avgörande roll som spelas av icke-farmakologiska faktorer, bland dem den behandlades personlighet och hans omedvetna uppbyggnad, personligheten hos terapeuten eller den som är hos patienten under drogens aktiva tid, samt de komplexa faktorer som jag har kallat "set and setting". LSD:s och vissa andra psykedeliska drogers förmåga att bringa till ytan annars osynliga företeelser och processer och att göra det möjligt för vetenskapsmännen att studera dem ger dessa ämnen en unik potential som instrument för diagnos och som redskap för forskning i fråga om människans psyke. Det är inte någon överdrift eller någon felaktig slutsats om man jämför deras inneboende betydelse för psykiatrin och psykologin med den betydelse mikroskopet har haft för medicinen och teleskopet för astronomin.

I de kommande kapitlen har jag försökt kartlägga det mänskliga omedvetna så som detta har manifesterats vid behandling med LSD av mina patienter och försökspersoner. Jag har blivit mycket uppmuntrad av det faktum att det på olika områden av den mänskliga kulturen finns talrika tecken på att de medvetenhetskartor som härrör från mitt arbete med LSD är helt förenliga, och ibland parallella, med andra system. Exempel härpå finner man i C.G. Jungs analytiska psykologi, Roberto Assagiolis psykosyntes och Abraham Maslows undersökningar om upplevelsetoppar, liksom i de religiösa och de mystiska skolorna i olika kulturer och under olika epoker. Många av dess system baseras inte på utnyttjandet av psykedeliska droger utan på olika, kraftigt verkande metoder, vilka utan hjälp av droger används för att förändra medvetenheten. Denna parallell mellan LSD-upplevelserna och en mängd fenomen som uppträder utan att något kemiskt medel används för att utlösa dem ger ytterligare bevis som stöd för LSD:s icke-specifika och katalyserande verkan.

Denna redogörelse för den nya modellen för det omedvetna ger upphov till betydande svårigheter. Modellen ger en bild av ett mångdimensionellt och mångnivåigt kontinuum av fenomen som överlappar och växelverkar med varandra. För undervisningsändamål måste diskussionsobjektet dissekeras och dess komponenter isoleras från de större sammanhangen - varje försök att förmedla denna modell på ett linjärt sätt resulterar med nödvändighet i en viss grad av överförenkling och onaturlighet. I fullt medvetande om de avigsidor och begränsningar som ligger i att åta sig en sådan uppgift kan vi ställa upp följande fyra huvudtyper av LSD-upplevelser och däremot svarande fält av det omedvetna: 1) abstrakta och estetiska upplevelser, 2) psykodymaniska, 3) perinatala och 4) transpersonella upplevelser.