Historik

I tusentals år har naturfolk världen över använt sig av Heliga Växter för att försätta sig i trans för botande och för att få kontakt med gudar och naturandar. Ofta har användningen av växterna varit begränsad till shamanerna, som botar och förmedlar budskap från andevärlden. Växterna har betraktats som mycket kraftfulla, och den som använder dem på fel sätt får ofta i legenden sätta livet till.

Shamanen har en holistisk syn på botande och sjukdom. Genom att använda sig av andliga krafter lockar shamanen fram de helande energier som finns omkring oss. Shamanen betraktar inte dessa växter som "psykedeliska" eller som "hallucinogener" utan snarare som heliga. Orsaken till att dessa heliga växter fortfarande används och betraktas som heliga efter tusentals år av användande är helt enkelt att de fungerar och tillför så mycket till samhället och till individerna.

Västerländska besökare som deltar i helande ceremonier finner ofta att ursprungsbefolkningarna har en stor praktisk kunskap om dessa droger som kan vara mycket värdefull för oss både vetenskapligt och konstnärligt när vi utvecklar nya terapiformer och egna ceremonier för botande. Dessa folk har också djupgående filosofiska och existentiella insikter som ger dem djupare sammanhang och mening med livet och vad de gör, mycket troligtvis tack vare dessa heliga växter.

Västerlänningar kom först i kontakt med dessa växter i Amerika där indianerna bl.a. använde peyotekaktusen i ceremonier. I slutet av 1800-talet spreds användandet av meskalin främst i konstnärliga kretsar, för att öka den konstnärliga kreativiteten. De nya ämnena fick namnet "Phantasticum". Dessa tidiga experiment föll nästan helt i glömska, tills den syntetiska drogen LSD upptäcktes.

1938 framställdes LSD för första gången i laboratorium i Basel, Schweiz av Albert Hofmann på läkemedelsföretaget Sandoz. Man upptäckte inget särskilt och LSD glömdes bort i ytterligare fem år. Men den 8 april 1943 syntetiserade Albert Hofmann LSD på nytt och fick av misstag i sig en liten mängd. Det var världens första LSD-upplevelse. Hofmann upplevde fantastiska visioner och förändrade medvetandetillstånd. Det blev starten på en intensiv era av forskning kring LSD-upplevelsen. Den enorma mängd litteratur och rapporter som skrivits skulle fylla ett helt bibliotek, och är full av motstridiga förklaringar och synsätt. Men det går att få någon ordning i allt detta genom att gruppera forskarna beroende på deras teoretiska utgångspunkt. Vi kan då dela in dessa i fyra huvudgrupper: 1) Psykotomimetisk, 2) Psykolytisk, 3) Psykedelisk och 4) Traditionell shamansk.

Vi ska titta kort på varje modell:

Den psykotomimetiska modellen presenterades redan 1892 om peyotekaktusen. Modellen har sedan använts av forskare fram till mitten av 60-talet, innan den övergavs. De menar att drogerna framkallar ett tillstånd som liknar psykos eller schizofreni, och att psykiatrer kunde lära sig mer om psykotiska tillstånd genom att ta drogen. De såg ingen som helst terapeutisk verkan av drogen, utan snarare att den framkallade ett sjukdomstillstånd. Men eftersom peyote användes traditionellt i indianernas ceremonier så fanns det de som förstod att effekten inte bara var begränsad till att "skapa vansinne". När Hofmann beskrev sin LSD upplevelse 1943 så associerades det också till den psykotomimetiska modellen. Hofmann beskrev en ut-ur-kroppen upplevelse, men den bortförklarades som en hallucination av forskarna, och så skapades det felaktiga uttrycket "hallucinogen". Normalt så är det ingen som får hallucinationer av dessa droger, men uttrycket används gärna när man inte vill eller kan förstå vad upplevelsen egentligen innebär. Denna uppfattning hade starkt inflytande på många forskare under 40-talet och studierna utformades efter den modellen. Forskarna ställde frågor som "upplever du att du har förvridna tankar? Känner du att du håller på att förlora förståndet?" osv.. vilket givetvis påverkade svaren och därmed forskningsresultaten.

1950 framträdde ett nytt paradigm i och med att Bush och Johnson beskrev LSD som ett hjälpmedel för psykoterapi. De hade observerat att psykotiska patienter ibland kunde uttrycka förträngda delar av sitt omedvetna under ett "toxiskt delirium". Ett sådant delirium kunde uppstå vid t.ex. hög feber. De provade alla möjliga metoder att framkalla detta tillstånd, då Sandoz erbjöd LSD som en möjlighet. De använde små doser på 30-40 mikrogram på 21 psykotiska och 8 neurotiska patienter. Slutsatsen blev "LSD-25 kan utgöra ett medel för att lättare få kontakt med kroniskt slutna patienter. Det kan också verka som ett nytt medel för att förkorta psykoterapi. Vi hoppas att framtida undersökningar kommer att stödja denna upptäckt".

1953 publicerade Frederking i Hamburg en av de första europeiska rapporterna om LSD som hjälpmedel i psykoterapi. Det förkortade terapin och underlättade för minnen och känslor att komma fram.

1954 rapporterade Sandison i London om att de Jungianska helande arketyperna i det kollektiva undermedvetna under LSD-påverkan hade botande egenskaper i deras terapi med neurotiker. Sandison bildade tillsammans med Frederking och flera andra forskare runt om i Europa föreningen för psykolytiska terapeuter. Psykolytisk terapi är när man använder LSD i små doser med målsättningen att underlätta psykoterapi och psykoanalytiskt inriktad terapi. Det innebär flera sessioner i samband med ett pågående terapeutiskt förhållande.

Mellan 1954 och 1967 publicerades en lång rad fördelaktiga rapporter om psykolytisk terapi. De flesta fokuserade på regression till och återupplevande av smärtsamma barndomsminnen, medan ett fåtal även arbetade med arketyper. Mystiska upplevelser togs sällan på allvar och bortförklarades som önsketänkande eller ett sätt att undvika mötet med smärtsamma minnen och arketypiska upplevelser tolkades som ett psykotiskt försvar vilket tydde på för hög dos av LSD.

Man kunde förkasta idén om att LSD skapade ett "toxiskt delirium". Patienterna hade klara minnen från upplevelsen som de kunde diskutera och ha nytta av efter sessionen. Deliriumskapande ämnen (Pentothal, insulinchock, elchock mm.) fungerade inte så. De hade ett grumligt medvetandetillstånd, fick svårt att prata och kommunicera och kände sig bedövade.

Under våren 1959 fick hon (22-årig gift kvinna som led av kronisk migrän) nio LSD sessioner under vilka hon återupplevde med stor skräck en serie besök på sjukhusets tandvårdsavdelning. Det första besöket mindes hon vid ca 5 års ålder. Hon var skräckslagen av gasmasken som sattes på hennes ansikte och kände sig arg på sin mor som inte ficka vara med i rummet. De följande sessionerna fylldes av hennes ökande rädsla vid varje nytt tandläkarbesök och vid tredje sessionen att ursprunget till hennes mardrömmar var känslan av masken över ansiktet. Varje session verkade vara mer skrämmande för henne än den föregående. Efter det har hon aldrig mer haft någon riktig mardröm.

Under femte och sjätte sessionen kände hon den starka känslan av övergivenhet när hon hade legat länge på sjukhus och kände tydligt känslan av att hon övergetts när hennes mor lämnade henne ensam.

Vid åttonde sessionen återupplevde hon med stark oro hur hon slogs för att slippa bli nersövd under en operation. Hon kämpade mot tre läkare som försökte hålla ner henne och hon blev nersövd i ett tillstånd av skräck. Efter att ha återupplevt dessa minnen kände hon sig avspänd inför sin mor då hon insett att hennes olycklighet inte var moderns fel.

Vid nionde sessionen verkade alla upplevelser falla på plats och hon kände sig helt i fred med sig själv. Detta uttryck av bortglömda minnen kombinerat med en förmåga att förlåta modern gjorde att hennes migrän försvann fullständigt. (Ling & Buckman 1963:40-41 fritt översatt).

Man upptäckte nu att det som tidigare hade beskrivits som förgiftningssymtom etc. bara var resultat av en psykologisk känslomässig process. (Hollister 1962). Man hade uppfunnit den psykotomimetiska modellen för att få de nya fantastiska drogerna att passa in i gamla existerande diagnoser och teorier. Det krävdes ett nytt paradigm innan man accepterade de nya terapeutiska resultaten.

Två läkare i USA, Osmond och Hoffer hade läst om LSD:s deliriumeffekt och tänkte att en jättedos LSD till kroniska alkoholister skulle skrämma dem till att sluta dricka. Istället fann de att de alkoholister som fick bäst resultat var de som haft mystiska upplevelser. De berättade att LSD hade gett dem värdefulla insikter om meningen med livet (Hoffer & Osmond 1967, Osmond 1953, 1957). Idén om att en mystisk upplevelse kan vara helande hade redan föreslagits av C.G. Jung men var inte accepterad av de flesta psykiatrer och psykologer. Att man bara genom att ta en drog skulle kunna få en mystisk upplevelse kändes frånstötande för många forskare och filosofer på den tiden. Det skrevs hånande och föraktfulla texter om "kemiskt framkallade religiösa upplevelser" (Zaehner 1957). Det ansågs att det krävdes åratal av självplågande, böner, mediterande och ansträngningar för att uppnå detta. Osmonds rapport togs med andra ord inte emot öppet och nyfiket, utan med stark skepsis.

1957 myntade Osmond uttrycket psykedelisk, som betyder medvetandevidgande eller sinnesöppnande för att kunna sätta ett ord på de mystiska upplevelser som ger stor och långsiktigt helande. Han upptäckte att många av hans patienter gick igenom en stor personlig utveckling och mådde mycket bättre efter en sådan upplevelse. Det nya ordet var nödvändigt också för att tvätta bort den psykotomimetiska stämpeln på LSD. Osmond upptäckte att LSD, meskalin och psilocybin inte bara var användbart inom psykologin, men att de också gav nytt ljus åt de stora filosofiska frågorna mänskligheten brottats med:

Bland deltagarna var författare, konstnärer, en minister, vetenskapsmän, en hjälte, filosofer och affärsmän. De flesta kände att upplevelsen var värdefull, några tyckte den var skrämmande och många säger att den var fantastiskt underbar. (Osmond 1957).

I det psykedeliska paradigmet ser vi en återgång till en mer rituell användning av phantastica. Osmond deltog senare i en traditionell peyoteceremoni (Osmond 1961). Idén att vissa upplevelser i sig är helande är inte ny. I det forntida Grekland fanns en liknande inställning till helande drömmar. En annan förespråkare för den psykedeliska modellen är Charles Savage. Han skriver om alkoholism att

"alkoholister lever i alienation och sjukdomen uppstår p.g.a. en svårighet att se en mening med livet. LSD skapar ett möte som befriar från oförstånd och illusion, vidgar den andliga horisonten och ger en ny mening åt livet" (Savage et al. 1962:426).

Savage menar att LSD i sig har en inneboende helande förmåga och (liksom många andra med psykedeliskt synsätt) att den här reaktionen skulle vara den naturliga. På samma sätt påstår de psykolytiskt inriktade forskarna att den naturliga reaktionen är psykodynamisk samtidigt som de psykotomimetiskt inriktade anser att den naturliga reaktionen på drogen är ett psykostillstånd. Att bara se ett enkelt samband (funktion – resultat) när det gäller LSD är alltså inte helt möjligt. Att olika forskare fått så olika resultat har skapat en hel del förvirring.

Jungianer fick sina patienter att uppleva Jungianska arketyper medan Freudianer fick patienterna att återuppleva barndomsminnen.

Savage som hade arbetat med alla modellerna sammanfattade det hela på en LSD konferens 1959 (Abrahamson 1960:193-4):

Resultaten är så starkt influerade av personlighet, målsättning, terapeutens förväntningar med mera. Om man inte har en terapeutisk intention så blir det inte heller något terapeutiskt resultat. Och där atmosfären är spänd, osäker och skeptisk blir resultaten vanligtvis inte så goda. Detta är oerhört viktigt för förståelsen av hur LSD verkar.

Först nu började man se att det inte bara var en enkel effekt på hjärnan av en kemikalie. Allt runtomkring hade betydelse, rummet, personerna närvarande, tankar och önskningar, kulturen man kommer från osv. Dessa icke-farmakologiska faktorer tycks förstärkas och förstoras upp med hjälp av LSD. LSD har alltså ingen bestämd effekt på människa alls! Allt beror på omständigheterna. Därför växte den psykedeliska vetenskapen från att handla om endast effekten av en drog till en vetenskap om människans existens – på alla plan. Den kunde belysa varje aspekt av verkligheten på ett nytt sätt som psykologin aldrig tidigare kunnat drömma om.

Detta har också skapat problem för alla de människor som vill begränsa medvetandet till att alltid ha allting på sin plats. Många vetenskapsmän kände sig hotade och hade stora svårigheter att ta till sig det nya synsättet. Dessutom upptäckte man att LSD kunde underlätta telepati, och det blev givetvis ännu mer obekvämt för konservativa forskare.

1962 sparkades Timothy Leary och Richard Alpert från Harvarduniversitetet för att de gett LSD, meskalin och psilocybin till massor av studenter utan tillstånd. De ansåg att LSD vidgade vyerna och att alla borde prova. LSD blev snabbt populärt bland allt större kretsar av studenter och massor av artiklar skrevs i tidningarna om LSD. Detta var själva starten för den massrörelse som drog igång, med fredsaktivister, hippies alternativare och drop-outs. Många fick LSD utan att veta vad det var och reagerade med panik. Tidningsrubriker om människor som tittat in i solen och blivit blinda, hoppat ut genom fönster eller gått mitt ut i trafiken avlöste varandra. LSD fick rykte om sig som en vansinnesdrog och få människor brydde sig om forskarnas fantastiska terapeutiska resultat.

Forskningen påverkades negativt av detta. De hade svårt för att rekrytera personal och försökspersoner, och terapeuterna blev extremt rädda och oroliga för att något skulle gå fel. På 60-talet bedrevs det över 300 studier kring LSD. På 80-talet bara en liten studie med 25 patienter.

Trots smutskastning av forskare och en negativ attityd bland myndigheter och allmänheten mot dessa droger så ger en sammanfattning av forskningen ett enastående resultat. Över 300 forskare har rapporterat goda resultat i psykoterapi med LSD och liknande droger (Hoffer 1965, Mogar 1965, Spencer 1963). De mest imponerande resultaten fick man hos kroniska patienter som annars inte gav respons på terapi.

Detta var det sista stället i USA där LSD-terapi pågick lagligt. Det startade 1962 och avslutades 1989. De botade alkoholism med psykedelisk terapi, men upptäckte att efter några år brukade de flesta återfalla igen. Terapeuterna insåg att trots att den mystiska upplevelsen gav en ny mening i livet, så höll den inte i längden. Den tonade bort efter några år. Viktiga problem fick aldrig bearbetas ordentligt och de dök upp igen sakta men säkert. Den psykedelisk terapin förbättrades genom att man införde ett mer traditionellt psykodynamiskt synsätt. Därmed myntades uttrycket psykodelytisk terapi. En av forskarna i teamet var den mycket erfarne LSD-experten Stanislav Grof. Han hade behandlat patienter med svåra personlighetsstörningar, neuroser och med psykoser i Prag, Tjeckoslovakien. Grof hade upptäckt något som kallades Psykodynamiska komplex. Det är serier av upplevelser (minnen, känslor) som är sammankopplade och som återkommer från session till session tills man kommit fram till ursprungsupplevelsen, till vilken de andra upplevelserna associerats. Först när denna ursprungsupplevelse återupplevts och integrerats har ett totalt helande skett. I dessa komplex ingick barndomsminnen, födelse- och livmoderupplevelser och arketypiska eller transpersonella fenomen. Maryland utförde flera högdos-sessioner med psilocybin och dipropyltryptamin med neurotiska patienter och med alkoholister. Det gav lovande resultat (Yensen 1975, Richards & Berendes 1977). Den psykedeliska modellen passade bättre för cancerpatienter som hade kort tid kvar att leva, medan den nya psykodelytiska modellen fungerade bäst för neuroser och personlighetsstörning.

Det verkar som om nästa paradigm om phantastica kommer att kombinera uråldrig shamansk visdom med modern forskning. Flera terapeuter har rest till olika ursprungsbefolkningar för att lära sig deras ceremonier med heliga växter. Här kan nämnas t.ex. Salvador Roquet från Mexiko som utvecklade en helt ny form av gruppterapi. Roquet var djupt influerad av traditionellt helande och han besökte flera olika traditioner i Mexiko.

En gruppsession kan ha 10-20 deltagare och håller på i 18-22 timmar. Deltagarna är en noggrann blandning av kön, klasstillhörighet och med olika diagnoser. Deltagarnas samtal med varandra hjälper till att skapa rätt stämning och trygghet i gruppen. Erfarna deltagare blandas med nya så att erfarenheten går vidare. Det blir således en självstärkande grupp som etablerar positiva förväntningar och skapar rätt förutsättningar för helande.

Under själva sessionen spelas musik på en 4-kanals stereo och vackra bilder visas på väggarna med projektorer. Sessionen pågick sent på kvällen och på morgonen samtalade man om upplevelsen för att integrera den. Man gjorde en sådan ceremoni varje månad. Patienterna hade mest personlighetsstörningar och neuroser. Behandlingen varade ca 1.5 till 2 år och 85% av patienterna fick goda resultat. (Roquet 1975). En annan man som jobbat med det shamanska synsättet är Tom Pinkson. Hans berättelse kan du läsa i häftet "Den Heliga Svampen" kap 2.

Nya friska tag

Efter att den psykedeliska forskningen nästan stått still i över 25 år så finns det ändå hopp. I USA, Schweiz, Israel, Holland, Brasilien, Ryssland m.fl. länder försöker man återuppta forskningen. Man arbetar med flera olika substanser, bl.a. MDA, MDMA, LSD, Psilocybin, Ketamin, DPT, Ayahuasca och Ibogain, med stöd från organisationen MAPS - Multidisciplinary Association for Psychedelic Studies . Några av projekten är redan igång, och fler lär det bli i framtiden. Låt oss hoppas på att denna terapiform blir tillgänglig för en bred grupp av patienter så att de kan njuta fullt ut av livet - det som vi andra tycker är en självklarhet.

[av Guru J]

• Kraeplin, E 1892 – Über die Beeinflussing einfacher psychischer Vorgänge durch einige Arzneimittel, G Fischer, Jena.

• Lewin, Louis 1924 – Phantastica, Stilke, Berlin (Eng. Phantastica , Routledge & Kegan Paul, London, 1964)
• Beringer, Kurt 1927 – Der Mescalinrausch, Springer, Berlin.
• Klüver, Heinrich 1928 – Mescal – the Divine Plant, and its psychological effects, Kegan Paul, London.
• Guttman E & W S Maclay 1936 – Mescaline and depersonalization. JNP 16(36):193-212

• Busch A K & Johnson W C, 1950 – LSD-25 as an aid in Psychotherapy, Diseases of the Nervous System 11:241-243.
• Frederking, W, 1955 – Intoxicant drugs (mescaline and Lysergic Acid Diethylamide) in Psychotherapy. J. Nerv. And Mental Disease, 121:262-266
• Sandison, R.A. & Whitlaw, J.D.A, 1954 – The terapeutic value of LSD in mental illness. J Mental Science, 100:491-507.
• Ling & Buckman, 1960 – The use of LSD in Individual Psychotherapy. Proceedings of the Royal Society of Medicine 53:927-937.
• Hollister L.E. 1962 – Drug induced Psychoses and Schizofrenic Reactions: A critical comparision. Annals of the New York Academy of Sciences, 96(1):80-89.

• Hoffer and Osmond, 1967 – The Hallucinogens. Academic, New York.
• Osmond, H, 1953 – On being mad. Saskatchewan Psychiatric Services J. 1:63-70.
• Osmond, H, 1957 – A review of Clinical Effects of Psychotomimetic Agents. Annals of the New York Academy of Sciences 66:418-434.
• Osmond, H 1961 – Peyote night. Tomorrow 9(2):105-125.

• Abrahamson, B, 1960 – The use of LSD in Psychotherapy: Transactions of a Conference. Josiah Macy, Jr. Foundation Publ. , New York.

• Hoffer, A 1965 – LSD: A Review of its Present Status. Clinical Pharmacology and Therapeutics 183:49-57.
• Mogar, R.W. 1965 – Psychedelic Drugs and Human Potentialities. In H. Otto(ed.) Explorations in human Potentialities. Charles C Thomas, Springfield, Ill.
• Spencer, A.M. 1963 – Permissive Group Therapy with LSD. In R. Crocket, R.A. Sandison & A Walk (eds.) Hallucinogenic Drugs and Their Psychotherapeutic Use. H.K. Lewis & Co. London.

• Yensen, R. 1975 – Group Psychotherapy with a Variety of Hallucinogens. Paper presented at the Eleventh Annual Meeting of the Association for Humanistic Psychology, Montreal.
• Rich..
• Grof, S 1975 – Realms of the Human Unconscious: Observations from LSD Research. Viking, New York.

• Roquet, S, 1975 – The Existential Through Psychodisleptica – A new Psychotherapy. Asociacin Albert Schweitzer, Mexico, D.F.

• Pinkson, T. 1989 – Purification, Death, and Rebirth: The Clinical Use of Entheogens within a Shamanic context. In Gateway to Inner Space by Christian Rätsch (ed.) Prism Press, London.