Den Heliga Svampen

Tillbaks till innehållsförteckning

Etnobotanikern R. Gordon Wasson har varit i Mexiko och deltagit i indianernas ritualer med den heliga svampen. (17) Indianerna använde svampen på flera olika sätt, men en shaman var alltid närvarande och ledde ceremonierna.

Om någon är svårt sjuk äter shamanen av den heliga svampen. Under natten berättar svampen för shamanen om sjukdomen och om den sjuke kommer att överleva. Svampen berättar om vilka örter och behandlingsmetoder som krävs för att häva sjukdomen. Shamanen kan också få svar på frågor om försvunna familjemedlemmar, var de är och hur de mår. Frågorna måste ställas med "rent hjärta" för att de ska kunna besvaras och man får inte tänka på annat när man ställer frågan.

En svampceremoni, som i Mexiko kallas velada, utförs alltid i nattens mörker. Helst i en lugn och ostörd plats utom hörhåll från byn. Ingen obehörig får komma och störa under natten. Ljud från människor och hundar anses störa veladan, däremot anses inte skogens ljud störande. Fågelkvitter och ljudet från vattenfall, åska och regn anses bara ge veladan extra kraft.

En eller två personer som inte tagit någon svamp måste alltid närvara. De fungerar som ordningsmän. De ger viss service och lyssnar på vad som sägs, tar hand om yttre störande händelser och ser till att inga missöden sker med deltagarna.

Shamanen tar också svamp och tar fler svampar än de andra deltagarna. Deltagarantalet varierar från en (shamanen själv) till åtta stycken på en gång. Ytterdörren brukar hållas låst och ingen tillåts bege sig ut i natten.

Under nattens gång utstöter shamanen olika ljud, sjunger, nynnar eller reciterar böner. De sånger som framförs under ritualen har betydelse för att leda visionerna och knyta gruppen fastare samman. Deltagarna måste fasta från frukost men får dricka te och choklad. Under fyra dagar före och efter veladan ska man avstå från alkohol, ägg och sexuella aktiviteter. Gravida kvinnor får aldrig delta. Är man novis informeras man om reglerna i förväg. Det berättas historier om hur illa det går om man bryter mot reglerna, men det sker ingen kontroll och ingen ställer några frågor.

Oftast används svampen Psilocybe caerulescens som är större än P. mexicana och tre gånger så effektiv. Shamanen som tar flest, brukar ta mellan nio och tretton par svampar. De andra kan ta mellan fyra och sex par. Om P. mexicana används tas tre gånger så många.

Dessa ritualer praktiseras bl.a. i Oaxaca i Mexiko, i närheten av sjön Presa Miguel Alemán som ligger vackert belägen i de höga bergen.

Huichol-indianerna som lever i centrala Mexiko har bevarat sin gamla tradition att göra en årlig peyote-pilgrimsfärd. Under färden, som är vägledd av en shaman, genomför de flera nattliga ceremonier då de intar den heliga kaktusen peyote (Lophophora Williamsii).

Under påverkan av peyote och med hjälp av skyddande andar, passerar Huicholerna den mystiska porten, neirikan, från den vanliga verkligheten till en transpersonell värld från vilken de får sin övernaturliga kunskap.

Tom Pinkson reste till Mexiko för att delta i Huicholernas pilgrimsfärd (15). Han anlände till staden Tepic, där gruppen väntade på att deras shaman skulle anlända.

Under tiden hittade någon i gruppen en annan helig växt, Psilocybe cubensis, som växte på en betesmark utanför Tepic. Svampen var känd som teonanacatl av indianerna. Svampen används av indianerna i södra Mexiko på samma sätt som peyote används av Huicholerna - att se bortom den fysiska världen för att upptäcka den andliga verkligheten. I båda fallen var resan till den andra verkligheten helig - att erhålla kunskap om mysterierna om livet och döden.

Svampen plockades och lades in i honung för att de skulle bevaras färska. Nästa dag kom shamanen och de kunde starta sin pilgrimsfärd.

Flera dagar senare, när de slagit läger intill några forntida ruiner, tog de svampen. Tom satt vid elden och tittade på när en kvinna med sina barn värmde tortillas på kolen. Där satt också Doña Andrea, deras 68-åriga shaman, andliga guide och beskyddare av pilgrimerna. Hon svalde flera svampar och Tom gjorde likadant. Doña Andrea reste sig upp, riktade blicken mot himlen och började be på sitt modersmål. Det var natt och öknen badade i månljus. Tårar rullade utmed Doña Andreas kinder och hennes kropp skakade av intensiteten i hennes böner för sitt folk och för livet.

Tom berättar hur han låg vid elden och blev förtrollad av de uråldriga rytmerna, shamanens böner, mat som lagas på uråldrigt vis över den knastrande elden, barn som sover och ett ammande spädbarn. Detta enkla och ursprungliga i livet gjorde honom djupt rörd. Effekterna av svampen började kännas i kroppen, och ökade hans hänfördhet över det vackra han såg.

Plötsligt kom en stor reptil någonstans ifrån och intog hans kropp. Nästa ögonblick visste han att han hade omvandlats till reptilen. Precis när han blivit van vid att vara en orm kom en stor örn svepande ner och fångade honom med sina klor. Kroppen vred sig men han kände ingen smärta. Med ormen i sitt grepp lyfte örnen och flög rätt in i himlen tills den smält samman med solens ljus. Hans personliga identitet upplöstes och han var ett med ljuset.

Efter en tid återvände en känsla av personligt medvetande och han återkom till sin kropp som låg intill elden. Doña Andrea, modern och barnen sov. De var ensamma vid den flammande elden. Månen hade förflyttats en bra bit över himlen. Efter den kraftiga upplevelsen föll han i djup sömn.

Nästa morgon vaknade han upp entusiastisk. Han kände tacksamhet för besöken av de två djuren, ormen och örnen, och den undervisning de hade gett honom.

De vandrade vidare till Wiricuta, Huicholernas heliga land, en ökenplatå på en höjd av 3,000 meter över havet. Där satt de i en cirkel framför elden hela natten i en ceremoni med sång, böner, trummande och intagande av den heliga "farfar peyote". Den sista natten tillbringades vid en sjö med namnet La Laguna de Oro de Santa Maria. Där, i sjön fanns Doña Andreas skyddsande och bundsförvant, sade hon.

Vid skymningen satt Tom försjunken i tankar ensam vid elden. Han kände sig djupt tacksam för de visioner han fått under färden. Samtidigt kände han sig nedtyngd av en del personliga svårigheter han hade i sitt äktenskap. Doña Andrea tittade på honom tyst i flera minuter. Sedan sa hon skarpt: "Gå och ta en Farfar Peyote och sätt dig vid sjön. Tänd det här ljuset och vänd dig mot bergen där månen går upp och du kommer att se sanningen i det du undrar över".

Det gick en rysning genom Toms rygg. Han visste inte om han ville se sanningen utan skydd av sina psykologiska försvar. Han trodde på vad hon sa, att om han gjorde som hon sa skulle han möta sanningen ansikte mot ansikte. Han var rädd för vad han kunde få se.

Efter en lång stund beslutade han sig för att göra som hon sa. Inte för att hon sa det, utan för att han bestämt sig för att våga. Han valde ut en stor "farfar" och gick ner till sjön, tände ljuset och placerade det framför sig. Han tittade ut mot de fjärran bergen och bad en bön av tacksamhet till den undervisande kraften i den heliga växten, till jorden som den kom från och till det Stora Mysteriet som han skulle möta.

Familjära energier började röra sig genom kroppen och han visste att "medicinen" började få effekt. Till hans stora förvåning, dök en fyraårig pojke upp i hans medvetande, vars far just hade dött. Det var han själv vid den åldern. Känslor av sorg och ilska pyrde från den lilla pojken inom honom, för den smärta han kände vid förlusten. Han vred sig i konvulsioner och mängder med tårar, svett och saliv rann åt alla håll. Efter vad som verkade som timmar kände han sig helt tom. Det fanns inget mer. En fridfull värme spred sig genom kroppen, men det avbröts allt för tidigt av ett annat minne som gav honom mer smärta.

Han mindes med skräck hur han hånat och varit sarkastisk mot sin blivande fru då hon bad. Han hade varit ateist och kunde inte förstå sig på den andlighet hon kände. I denna vånda kom slem och saliv upp igen. "Detta är min skit som jag burit på i alla år, utan att veta att den var där," insåg han. Han frigjorde mer slem som han spottade ut på marken. Han spottade ut den skuld han kände och andades in förlåtelse med varje andetag. Sakta kände han sin kropp växa och fyllas med ljus. Han kände en ny levande puls inom sig och en längtan att återvända hem och reparera det han gjort fel mot sin fru.

Senare upptäckte han att de visioner han fått med hjälp av heliga växter var trådar invävda i en väldig psykisk och andlig utveckling. Visionerna fungerade som en port till uråldrig visdom som kämpade för att bli hörd i ett tekniskt, urbaniserat samhälle som överskattar det rationella, ego-baserade tänkandet.

upp

Tillbaks till innehållsförteckning